Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Amerika — den nya världen - En dubbelkontinent - En förgäten upptäckt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72 AMERIKA
DEN NYA VÄRLDEN
Amerika. Columbus sökte på sin djärva färd
över Atlanten ett gammalt land, Indien, men fann
en ny värld. För miljoner och åter miljoner europeiska
utvandrare blev Amerika de stora möjligheternas
land, framtidslandet, där var och en var sin egen
lyckas smed. De första spanska invandrarna skydde inga
ansträngningar på sin jakt efter guldlandet, Eldorado.
Senare immigranter hade i regel anspråkslösare mål:
en säker utkomst, egen jord att bruka och rätten att
själv ordna sitt liv utan det forna hemlandets
tyngande traditioner och samhällsordning.
Denna karaktär av framtidsland har på senare år
fått en ännu djupare och mera allmängiltig betydelse
för många. En väldig ekonomisk expansion har gjort
delar av Amerika till de rikaste länderna i världen,
och den materiella utvecklingen har dragit med sig en
märklig uppblomstring inom den vetenskapliga
forskningen och kulturlivet i dess helhet. I stigande grad
har Förenta staterna kommit att intaga en ledande
ställning även på dessa områden. Med skäl kan man
nu tala om en förskjutning av världens centrum till
västsidan av Atlanten, en fortsättning på den långa
vandring som genom tiderna fört den kulturella
medelpunkten på jorden från dess ursprungliga läge i
Egyptens och Mesopotamiens oasområden västerut
över det grekiska skärgårdslandet och den romerska
stormakten i Italien till Frankrike och Nordsjöns
dim-höljda och stormiga kustländer.
En dubbelkontinent
Världsdelen Amerika består av två nästan helt
åtskilda kontinenter, Nord- och Sydamerika, jämte
omgivande öar. Båda har formen av en jättelik
trehör-ning med spetsen riktad mot söder, och även
ytbild-ningen uppvisar åtskilliga gemensamma drag. Mot
Stilla havet i väster avgränsas båda landmassorna av
längs kusten löpande höga, tertiära fjällkedjor, i
Nordamerika sammanfattade under namnet Kordillererna
[kårdiljä’rerna], i Sydamerika benämnda Anderna. I
de centrala delarna utbreder sig på båda håll
vidsträckta slättområden, awattnade genom några av
jordens längsta och vattenrikaste floder,
Amasonflo-den, Paranå och Orinoco i söder, Mississippi-Missouri
i norr. De östligaste delarna av båda kontinenterna
uppbyggs däremot av äldre, mer eller mindre
ned-vittrade bergsområden.
Men olikheterna är också stora. Medan Sydamerika,
övertvärat av ekvatorn, till stor del är beläget inom
det tropiska klimatbältet och täcks av väldiga
urskogar, når Nordamerika långt in i de norra
polarområdena och innefattar också en vidsträckt arktisk
övärld: Baffinsland, Ellesmereön, Grönland. Klimat-
och vegetationsförhållandena har härigenom
utformats delvis mycket olika i Nord- och Sydamerika,
vilket haft betydande följder för den mänskliga odlingen
på de båda kontinenterna. (Se vidare Nordamerika
och Sydamerika.)
Ur naturgeografisk synpunkt brukar gränsen
mellan Nord- och Sydamerika sedan gammalt dras tvärs
över det smala Panama’näset och söder om de
västindiska öarna. Och som en särskild underavdelning
särskiljes ofta Mellan- eller Centralamerika, dvs. den
bergiga, vulkanrika landtunga som förbinder de båda
kontinenterna mellan Panamanäset i söder och
Te-huantepecnäset i norr. Från kulturgeografisk
synpunkt kan det dock förefalla mera ändamålsenligt att
skilja de bägge världsdelshälfterna åt längs Mexicos
nordgräns och genom Mexikanska golfen mellan
Förenta staterna och Cuba. Söder om denna linje
utbreder sig vad man brukar kalla Latinamerika med
spanska och portugisiska som förhärskande språk,
norr därom ligger det engelsktalande Amerika. Detta
är emellertid å andra sidan en gräns som så att säga
påtvingats Amerika av invandrande främlingar från
länderna på andra sidan haven. (Om den inhemska
befolkningen och de fornamerikanska kulturerna
läses i art. Indianerna.)
En förgäten upptäckt
Natten till den 12 oktober 1492 nådde Columbus’
tre karaveller fram till Guanahani, en av de östligaste
öarna i Bahamaarkipelagen. Därmed inleddes ett helt
nytt och skickelsedigert skede i dubbelkontinentens
historia. Men Columbus är av allt att döma ej den
förste europé, som sett Amerikas jord.
Redan i början av 900-talet upptäcktes Grönland
av en stormdriven nordisk viking. Öns förste
kolonist blev den fredlöse islänningen Erik Röde, och hans
son Leif Eriksson var den förste nordbo som nådde
det amerikanska fastlandet. Detta skall ha skett år
1000. Han kallade landet Vinland på grund av dess
rikedom på vildväxande vin. Sannolikt var det
områdena närmast söder om S:t Lawrenceflodens mynning
han kom till, och dit ställde även senare expeditioner
från Grönlands nya nordiska bygder sin färd. Vad de
grönländska kolonisterna framför allt behövde hämta
där var virke, någon verklig bosättning kom däremot
aldrig till stånd.
Nordbornas upptäckter förblev dock föga kända och
föll snart helt i glömska; endast förvirrade rykten om
öar och land västerut trängde ned till Sydeuropas folk.
Och det blev också andra drivkrafter än virkesbrist
och ren äventyrslust, som lockade en sydeuropé att
våga färden över Atlantens öppna vattenvidder — det
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
