Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arbetarrörelsen — arbetarklassens frigörelse - Försvarsfrågan och partisplittringen - I regering och riksdag - Fackliga arbetarrörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
__________________________________________________________________ ARBETARRÖRELSEN 129
Vid ett litet bruk i Bergslagen,
där det tillika fanns grufvor,
hade de till ett 1 o-tal
uppgående grufarbetarne fått reda
på att vid ett större gruffält i
närheten skulle utbryta strejk.
Som de ej visste hvad strejk
var, eller hur de i detta fall
borde förhålla sig, tågade de
upp till brukspatron. Anders
förde ordet:
— Ätter som vi har fått höra,
att di ska strika ve P-g, så sulle
vi fråge patron um vi åg ska
strike ?
Patron J. (en sträng man af
gamla stammen): — Ja då ska
ja säja er, att ä dä så att I strikar,
så ä dä ja som sätter opp en
karbas nere ve kvarna, å den
ska gå mä vasskraft.
Anders: Säjer patron dä? Ja
då ä dä fälle bäst å inte strika,
förstår ja!
Strejken var afvärjd.
Albert Engström i Strix 1905.
opponenterna, bl. a. C. N. Carleson, Z. Höglund, Karl
Kilbom och Ivar Vennerström, organiserat sig inom
den partianslutna socialdemokratiska vänsterföreningen.
Samma år, 1912, tog den antimilitaristiska s. k.
hög-lundsriktningen ledningen av Socialdemokratiska
ungdomsförbundet och gjorde Stormklockan till förbundets
officiella organ i stället för tidningen Fram (1903),
där Per Albin Hansson svarat för en moderatare
inställning.
Vid 1917 års partikongress kulminerade striden, men
med 134 röster mot 41 avvisades vänsterriktningens
krav på »en principiellt försvarsnihilistisk ståndpunkt»
och accepterades uppfattningen att »socialdemokratin
som hävdar nationernas självbestämningsrätt kan icke
frånsäga sig skyldigheten att försvara denna rätt, därest
densamma anfalles». Minoriteten bildade tre månader
senare ett eget parti, Sveriges socialdemokratiska
vänsterparti, med C. N. Carleson, Z. Höglund, Ture
Ner-man, Fredrik Ström och Axel R. Svensson i ledningen.
I detta nya partis programkommission insattes Ernst
Hage, Karl Kilbom, Carl Lindhagen, Fabian Månsson
och Ivar Vennerström.
De delade meningarna i försvarsfrågan var icke enda
orsaken till partisplittringen, men blev på grund av
tidsläget i hög grad avgörande för brytningen.
Socialdemokratiska vänsterpartiet blev inte mer än fyra år
gammalt. 1921 ombildades partiet och tog namnet
Sveriges kommunistiska parti. En minoritet, som
samlades under det gamla partinamnet, återgick till
Socialdemokratiska partiet 1923. Kommunistiska partiet
sprängdes två gånger, 1924 och 1929, vilket återförde
Z. Höglund, Karl Kilbom och Fredrik Ström till det
socialdemokratiska partiet.
I regering och riksdag
Hjalmar Branting invaldes 1896 som den förste
socialdemokraten i riksdagen. Och när det svåraste
hindret för en bredare arbetarrepresentation
undanröjts genom rösträttsreformen 1909 och 1918—21,
framträdde det socialdemokratiska partiet som
landets största politiska parti. 1917 deltog partiet i
re
geringsbildningen (den Edénska samlingsministären).
1920, 1921, 1924, 1926 och 1932 bildades
socialdemokratiska minoritetsregeringar, de tre första med
Branting i spetsen, den sistnämnda med överenskommet
stöd av bondeförbundet, varigenom en reell
majoritetsregering skapades. 1936 bildades en
koalitionsregering med bondeförbundet, vilken under Per Albin
Hanssons ledning fortsatte den sedan 1932 (med ett
par månaders avbrott 1936) sittande
socialdemokratiska regeringens verksamhet. Efter krigsutbrottet 1939
ombildades regeringen att omfatta samtliga stora
partier, dock alltjämt under den socialdemokratiske
partiledarens chefskap. Genom valen 1940 och 1942
erhöll partiet tryggad majoritet i båda kamrarna.
Majoritetsställningen i andra kammaren förlorades 1948.
Vid andra världskrigets slut 1945 avgick
samlingsregeringen och ersattes av en socialdemokratisk
regering under P. A. Hansson. Vid dennes död 1946 blev
Tage Erlander statsminister. 1951 inträdde för
andra gången bondeförbundet i en koalitionsregering
med socialdemokraterna i avsikt att ge regeringen ett
fastare parlamentariskt underlag. Erlander kvarstod
som statsminister.
Beträffande den idéhistoriska utvecklingen se
vidare Socialdemokrati.
Fackliga arbetarrörelsen
Redan före mäster Palms tid hade liberalt
betonade fackföreningar uppträtt i Sverige, t. ex.
Typografiska föreningen i Stockholm 1846. När de
socialistiska idéerna spreds i vårt land, orienterade sig
emellertid den fackliga rörelsen snabbt mot
socialdemokratin och en ömsesidig stödverksamhet
upprättades.
9—305773 i
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
