Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Augustinus, Aurelius — den katolska kyrkans andlige fader - Världslitteraturens första självbiografi - Kyrkofadern Augustinus - Augustus — Roms förste kejsare - Större som statsman än som militär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226 AUGUSTUS
kristendomen är det kanske oftast citerade avsnittet i
hans självbiografi. När han en sommarkväll 386
sjönk ner vid foten av ett träd i sin trädgård uppfylld
av tvivel och missmod, hörde han en barnröst upprepa
orden: tag och läs, tag och läs! Augustinus kunde inte
tyda dessa ord — förmodligen hämtade ur någon
dåtida barnramsa — som något annat än en gudomlig
befallning att taga bibeln och läsa det första kapitel
han fick upp. Hans ögon föll på Romarbrevets
trettonde kapitel, verserna 13—14, och vid läsningen av
dessa rader genomströmmades han av en befriande
kraft.
Kyrkofadern Augustinus
Den omvändelse Augustinus i denna stund
upplevde blev inledningen till en teologisk bana av
epokgörande kyrkohistorisk betydelse. Påskaftonen 387
blev han döpt, och följande år begav han sig ånyo till
Afrika, där han 395 utnämndes till biskop i staden
Hippo, belägen i det nuvarande Algeriet. Här kom
Augustinus att stanna till sin död 35 år senare.
I strid mot den brittiske munken Pelagius, vilken
lärde att människan hade viljefrihet till både gott och
ont, förnekade Augustinus människans sedliga frihet
att välja det goda, och hävdade i stället att arvsynden
i grund fördärvat människans förmåga att fritt välja
det goda. På synoden i Kartago 418 fördömdes
Pelagius, vilket beslut stadfästes i Efesus 431.
Augustinus, som med sin lära velat slå vakt om Guds
suveränitet, kom dock att i det vulgärkatolska tänkandet
röna motstånd, framför allt av de s. k. massilienserna
(»semipelagianerna»). Dessa lärde att människans
vilja blivit försvagad genom syndafallet, men det goda
anlaget fanns dock kvar, varför Guds nåd kunde
samverka med människans fria vilja. Trots att den »se-
mipelagianska» kompromisslösningen officiellt
fördömdes genom synodal- och påvebeslut, kom dock
denna förmedlande, »synergistiska» (samverkande)
syn att prägla den romersk-katolska kyrkan, som
ännu intar en oklar ställning beträffande denna för
människouppfattningen så betydelsefulla
principfråga. För Luther fick Augustinus’ lära om
arvsynden en avgörande betydelse — på den grundar sig
reformationens centrala idé att människan för sin
frälsning är helt beroende av Guds nåd.
I De Civitate Dei (Gudsstaten), den andra av
Augustinus’ båda berömda böcker, betonar Augustinus
själens personliga förhållande till Gud. Utan tvivel
betydde detta något nytt och revolutionerande, och
Augustinus har också på grund härav blivit kallad
»den förste pietisten i kyrkohistorien».
I samma bok utformar Augustinus idealbilden av
den katolska kyrkan som härskarinna över alla riken
på jorden. Denna auktoritet får kyrkan genom att
identifiera sig med det av Jesus utlovade Gudsriket.
Tidigare hade de kristna med svärmisk längtan
emotsett Messias’ återkomst. Nu behövde de inte göra det
längre, de får veta, att Gudsriket redan har kommit
och tagit form i kyrkans mäktiga och
vördnadsbjudande gestalt. De som vägrar acceptera denna
tolkning förvisas till sekterna, ja, förföljs som kättare.
Trots motstånd blev det Augustinus’ uppfattning av
den katolska kyrkans ställning som skulle avgå med
segern. Drömmen om Jesu återkomst förvandlades
för all framtid till en sekteristisk angelägenhet. Den
katolska kyrkans auktoritet och självmedvetande
daterar sig från den tid då Augustinus som den förste
vågade prägla den djärva satsen, att han icke skulle
ha trott evangeliet, om icke den katolska kyrkan
uppfordrat honom därtill.
ROMS FÖRSTE KEJSARE
Augustus (63 f. Kr.—14 e. Kr.) var adoptivson
till Julius Caesar och kallade sig Qctavia’nus.
Hedersnamnet Augustus, »den vördnadsvärde», erhöll
han av senaten, när han efter ordningens
återställande inom riket 27 f. Kr. nedlade triumvirmakten.
Alltsedan hans adoptivfader mördades år 44 — han
var då endast 18 år gammal — hade hans liv varit en
enda kamp om makten i det romerska imperiet. För
att bekämpa Caesars mördare fann han det
nödvändigt att till en början söka samförstånd med
Antonius. År 43 ingick de båda jämte rytteriöversten
Le’-pidus det s. k. »andra triumviratet»
(tremannaväl-det). Men snart råkade de i konflikt. För Octavianus
gällde det inte bara att besegra sina medtävlare.
Imperiets fortsatta sammanhållning stod på spel. Genom
Antonius’ död för egen hand efter nederlaget vid Ac-
tium år 31 omintetgjordes slutligen de separatistiska
strävanden i de östra delarna av riket vilka under den
ränkfulla och begåvade Kleo’patra hotade taga en för
imperiet ytterst elakartad vändning.
Under denna oavbrutna maktstrid gjorde sig den
unge Octavianus fruktad för sin taktiska
överlägsenhet och sina hänsynslösa metoder. Eftervärlden, som
lärt känna Augustus som fredskejsaren och
statsbyg-garen, har kanske svårt att föreställa sig, att denna
på sin väg mot maktens tinnar fördomsfritt
likviderade sina politiska motståndare i en omfattning som
endast kan jämföras med våra dagars politiska
po-gromer.
Större som statsman än som militär
Någon framstående fältherre blev aldrig Augustus,
men som statsman visade han prov på praktisk blick,
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
