Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birgitta — sierskan från Norden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIRGITTA 397
SIERSKAN FRÅN NORDEN
Birgitta Birgersdotter, den svenska
medeltidens största religiösa och litterära personlighet,
föddes troligen 1303 på Finsta gård i Uppland.
Föräldrarna, upplandslagmannen riksrådet Birger Persson
och fru Ingeborg Bengtsdotter, var båda förnäma och
fromma. Modern tillhörde de s. k. Folkungarna.
Birgitta var sålunda av högaristokratisk ätt, och livet
igenom bröt sig hennes kristliga ödmjukhet mot
medvetandet, att hon var befryndad med konungar och
furstar. Redan som barn hade Birgitta syner. En gång
drömde hon att Himladrottningen satte den gyllene
helgonkronan på hennes huvud. En annan gång hörde
hon i det skumma rummet den korsfästes milda
stämma förkunna, vilka som vållade hans lidande: »Alla
de som glömma mig och förakta min kärlek.»
Birgitta ville bli nunna. Men i stället kallades hon
tidigt till det praktiska livets uppgifter. Efter moderns
död blev hon vid tretton års ålder gift med den
ader-tonårige Ulf Gudmarsson. Ulf var en tämligen
obetydlig man, men hans börd och sociala ställning förde
honom till samhällets äreposter: riddare, riksråd och
lagman i Närke och Östergötland. Birgitta var i
äktenskapet den överlägsna personligheten. Hon såg till att
mannen lärde sig den lag han skulle tillämpa, och själv
skötte hon med kraft sitt stora hus med åtta barn och
många tjänare. Man behöver ej betvivla vitsordet i
kanonisationsakten: »Hon gav akt på sitt hus och åt
aldrig sitt bröd med lättja». Under sitt verksamma liv
fullgjorde hon med all iver tidens fromhetskrav. Med
sin man vallfärdade hon till S:t Olav i Trondheim och
till aposteln Jakobs föregivna grav i Santiago de
Com-postela i Spanien. Under denna sista färd blev Ulf
allvarligt sjuk, och han dog kort därefter i Alvastra
(*344)-
Mannens död blev en vändpunkt i Birgittas liv.
Barndomens syner och uppenbarelser kom igen,
klarare och starkare. Avgörande blev den stund då hon
hörde den gudomliga stämman säga: »Du skall vara
min brud och mitt språkrör — sponsa mea et canale
meum.» Birgitta strök av sin hand »fingergullet», som
hennes make givit henne före sin död. Nu ville hon
glömma honom och leva helt för Kristus. På Kristi
befallning manar hon konungar och folk till bättring
och fridsamhet. Hon söker återföra påven från det
franska Avignon till Rom. Kristus bjuder henne
grunda en ny klosterstiftelse och dikterar själv dess
regler. Sedan konung Magnus till företaget skänkt
Vadstena kungsgård, söker Birgitta inhämta påvens
stadfästelse men blir ideligen besviken.
Dock uppger hon inte hoppet. Genom det av
digerdödens härjningar hemsökta Europa beger hon sig
till Rom och stannar där i 23 år, träget sysselsatt med
sina planer. Till slut går hennes önskningar i upp-
Birgitta dröjande på hästryggen, medan magister Mattias
klättrar upp till den tronande Kristus för att rådfråga honom
i en viktig angelägenhet. Träsnitt ur första upplagan av
Birgittas uppenbarelser, Revelationes.
fyllelse. Den 16 oktober 1367 tågar påven Urban V in
i Rom, och efter ytterligare några år, den 5 augusti
1370, underskriver han hennes klosterregel och ger
den påvlig stadfästelse. Dock fick Birgitta finna sig i
att hennes orden skulle vara en underavdelning av
Augustinus’ Frälsarorden. Först efter Birgittas död
erhöll den en självständig ställning. Till slut blev
Vadstena märkliga dubbelkloster under en abbedissas
ledning (60 nunnor, 13 munkpräster, 4 tjänande
bröder) en nordisk andlig högskola (se Kloster).
Året före sin död begav sig Birgitta ut på ännu
en pilgrimsfärd, till Palestina. I Jerusalem blev
hennes son Birger dubbad till »riddare av den heliga
graven», och hon erfor vid Kristi grav, att hennes »tårars
son» Karl blivit befriad ur skärselden. I glad
förvissning om sina synders förlåtelse dog Birgitta i Rom
den 23 juli 1373.
Efter en vidlyftig undersökning skedde Birgittas
kanonisation vid en imponerande folkfest, som
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
