Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Calderón de la Barca, Pedro — spansk barockdiktare - Livet en dröm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
572 CALDERON
Pedro Calderon de la Barca, en barockdramatiker, vars pjäser
alltjämt spelas på all världens nationalscener.
SPANSK BAROCKDIKTARE
Calderon de la Barca [kalderån’], Pedro (1600
—81). Spaniens andliga storhetstid varade längre
än dess politiska. Delvis berodde det på
spanjorernas stora insatser för motreformationens sak, delvis
på att deras litterära guldålder hade frambragt ett
sådant överflöd av mästerverk att inflytandet måste
bli omfattande och långvarigt. Den siste i den lysande
raden av stora författare är Calderon.
Efter en mycket vårdad uppfostran hos jesuiterna
ägnade sig Calderon än åt krigarlivet och än åt
teatern, som för det mesta var högt värderad i Spanien.
Vid 51 års ålder lät han prästviga sig och levde sedan
ett lugnare liv, sysselsatt med att författa
mysteriespel för de kyrkliga festerna. Som adelsman delade
han sina ståndsbröders höga uppskattning av äran och
kärleken. Äran var förmer än livet, och för att skydda
den krävdes oavlåtlig vaksamhet: en spansk
adelsmans hederskodex var sannerligen invecklad nog och
långt svårare att efterleva än några borgerliga
moralbud. Kärleken var stormakten här på jorden, en i
grund och botten god makt men också den strängt
bunden av ridderlighetens krav.
När Calderon nu skulle omsätta dessa höga
principer i dramatisk form, gick han tillväga med sträng
konsekvens men utan minsta surmulenhet. Han skrev
en mängd komedier, så väl konstruerade att de
liknar räkneproblem. Och i sina allvarliga skådespel, där
hans snille långt bättre kommer till sin rätt, låter han
gärna en eller annan tjänare troget efterapa
herrarnas höga later och heroiska handlingssätt för att på
det viset skapa en karikatyrartad konstrastverkan.
Livet en dröm
Också i Calderons mest bekanta och kanske största
drama, Livet en dröm, är det betjänten som kommer
med de ironiska inpassen. Men de är bara några
scher-zoartade avbrott i en symfoni som annars har en
allvarlig, djupt tragisk ton. Huvudtemat ligger i titeln:
Alla drömma utan ända,
både rika och elända,
fast de ej förstå det än .. .
Dröm är livet, hur det skattas,
själva drömmarna en dröm.
Här är orden lagda i munnen på styckets
huvudperson, den polske prinsen Sigismund, som än sitter
inspärrad som fånge och än får utöva furstlig makt.
Själva handlingen framställer alltså det drömlika i
människans tillvaro, och detta tema varieras av de
olika personerna i olika sammanhang. Nära förenade
med huvudtemat är flera andra motiv: de gamla
idéerna om att människans största brott är att hon låtit
sig födas, att hennes öde står skrivet i stjärnorna och
inte kan påverkas av hennes vilja, att hon trots detta
och mitt i själva drömmen dock kan vilja det rätta,
att hennes onda böjelser oftast är så starka att endast
maktlösheten hindrar henne från att sätta dem i
verket, att detta drömmande mellanting mellan
människa och djur aldrig med fog kan uppträda dömande
utan når sanning endast i kärleken. Dessa tankar,
som kan påminna om de grekiska tragödernas livssyn,
har Calderon säkert närmast hämtat från sina
jesuitiska lärofäder.
För sina insikter i filosofi och teologi fick han ännu
mera användning i de religiösa festspelen, enaktare
som kallades a’utos sacramenta’les. Ämnena hämtade
han från alla håll: kristna legender, antik mytologi,
spanska folksagor. Delvis var han beroende av
musiken, vilket harmonierade med hans lyriska
läggning. Dåtidens spanjorer, som hade en högt
uppdriven mottaglighet för subtilt tänkande och sublim
poesi, satte långt större värde på dessa verk än
eftervärlden. Under 1700-talet var Calderon i det närmaste
glömd. Det var romantiken som upptäckte honom på
nytt. Numera brukar han betraktas som en fulländare
av barocken. Hos honom finns fullt utvecklade de
drag som har ansetts särskilt kännetecknande för
denna epok: högspänningen, kärleken till det
storslagna och pompösa i förening med en ständigt vaken
ironi, sinnet för myter och bilder i förening med
smak för abstrakt spekulation, och en stark strävan
efter att gjuta ett sjudande känsloinnehåll i fasta
matematiska former.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
