Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Cellen — det organiska livets byggstenar - Hur är en cell uppbyggd?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CELLEN 59I
Hur är en cell uppbyggd?
Den levande materien är ej strukturlös som t. ex.
en socker- eller saltlösning. Den levande materien är
tvärtom underbart strukturfylld, hela system av
miljoner små celler ger t. ex. en muskel, en bit hud eller
en körtel den mest minutiösa och noggranna
uppbyggnad. Med undantag för de encelliga organismerna
består varje levande varelse av flera celler.
Växtcellen har i regel en fast och styv cellvägg,
vilken hos vedväxter är särskilt kraftig. Den består till
största delen av cellulosa men dessutom även av
andra ämnen, bl. a. pekthnämnen. I motsats till
växtcellen har djurcellen ej en fast cellvägg. Djurcellen
begränsas i regel endast av ett fastare, »förtätat»,
yt-terskikt av protoplasman. I övriga hänseenden är
djur-och växtceller byggda på principiellt likartat sätt.
Cellens byggnad ses på fig. s. 590. Ur kemisk
synpunkt är en djurcell huvudsakligen uppbyggd av
äggviteämnen, lipohder, vatten och salter. Vidare
ingår andra ämnen, olika för olika typer av celler,
såsom upplagsnäring, t. ex. fett, leverstärkelse
(glyko-ge’n) i levercellerna, och vidare enzy’mer, vilka
reglerar cellens ämnesomsättning och är nödvändiga för
cellens liv.
Liksom den levande flercelliga djurorganismen har
den enskilda cellen förmåga att uppta näringsämnen
och att av dessa uppbygga nya ändamålsenliga
ämnen, t. ex. stärkelse, samt avbörda sig olämpliga
ämnen, t. ex. avfallsprodukter. Vidare har den enskilda
cellen förmåga till fortplantning. Studiet av dessa
cellens mest framträdande livsfunktioner har under
modern tid resulterat i en rik skörd av kunskap, dock
utan att egentligen avslöja något rörande livets
intimare hemligheter.
Den encelliga organismen, t. ex. den i
vattensamlingar levande amöban, intar sin föda direkt i den
geléartade protoplasman och bearbetar den vidare där.
Avfallsprodukterna avstöts på motsvarande sätt direkt
utåt. Avgörande för den encelliga organismens
nä-ringsupptagande och utsöndring är sammansättningen
och egenskaperna hos cellväggen eller rättare hos det
förtätade protoplasmaskikt som omger varje cell. I
detta yttre skikt är lipoider (fettliknande ämnen) och
äggviteämnen rikt representerade, och man anser, att
deras stora molekyler är ordnade på ett visst,
alldeles regelbundet sätt. Enligt den moderna
uppfattningen står dessa avlånga molekyler eller
molekylgrupper på kant ungefär som stråna i en vanlig
borste. I detta ytskikt gör sig elektriska krafter gällande,
krafter vilka inverkar på upptagandet och
avgivandet av ämnen. De encelliga organismerna lever i
vatten. De i vattnet lösta ämnena (t. ex. syret, jfr
Andning) passerar direkt genom »porerna» i den
beskrivna cellmembranen. Denna passage kallas
diffu-sion (gaser) eller osmo’s (lösta ämnen i vätskor).
Protoplasmamembranen är synnerligen känslig för
Bilden ovan visar vackert, hur en vävnad, i detta fall
slemhinnan i urinröret, är uppbyggd av celler. Längst ned syns en
del oregelbundna bindvävsceller och tvärskurna blodkärl,
därefter följer uppåt mot slemhinnans yta de s. k.
epitelceller-na, vilka tillväxer genom delning av det understa cellskiktet.
Uppåt slemhinnans yta tillplattas cellerna alltmer. I en del
celler saknas kärnor.
yttre skador. Förskjutningar av salthalten i
ytterväts-kan medför genast omlagringar, och närvaron av
gifter skadar den grundväsentligt, så att dess förmåga
av selektivitet (urval) går förlorad för kortare eller
längre stund, varigenom cellen eventuellt dör.
För cellens liv är cellkärnan av största betydelse.
Om en cell delas med konst, så utväxer endast det
stycke som innehåller kärnan. Det övriga stycket kan
endast leva en tid, uppta näringsämnen och avstöta
avfallsprodukter, men det kan inte omvandla näringen
och dör förr eller senare.
Då cellens liv i mångt och mycket beror av
egenskaperna i dess ytterskikt, är det naturligt, att om
proportionerna mellan cellens volym och dess yta
rubbas i alltför hög grad, cellen ej kan leva. Om en rund
cell förstoras så att dess diameter blir 100 gånger
större, blir dess volym 1003 ggr = 1 000 000 men dess
yta endast 1002 ggr eller 10 000 gånger större, vilket
betyder, att cellen nu endast har en yta eller
proto-plasmamembran som relativt sett är -i- av den
ur-100
sprungliga. En sådan cell skulle inte kunna leva, den
skulle gå under av kvävning eller av inre förgiftning
eller möjligen av svält.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
