Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalin, Olof von — en rokokopoet med argusögon - Then Swänska Argus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
644 DALIN
T. v. Olof von Dalin, efter en målning av J. H. Scheffel. Bland Dalins av eftervärlden mest beundrade verk märks särskilt
prosaberättelsen Sagan om hästen. T. h. ses en faksimile av originalupplagans första textsida.
EN ROKOKOPOET MED ARGUSÖGON
Dalin, Olof von (1708—63), var kyrkoherdeson
från Halland och kom efter studier vid Lunds
universitet till Stockholm, där han blev informator och
kanslist. Inom ordenssällskapet Awazu och Wallasis tog
den kvicke poeten ledningen bland götiskt sinnade
adelsjunkrar.
Then Swänska Argus
Efter engelsmännen Addisons och Steeles berömda
mönster utgav han en veckotidskrift, som innehöll
essäer, berättelser, kritiker m. m., Then Swänska
Argus (1732—34). Ingen visste vem författaren var,
men den gjorde en enastående lycka och vid dess
upphörande »sörjde man över hela riket som över ett
besynnerligt dödsfall». Dalin låter här tidens lyten träda
fram i olika skepnader: där är sprätten herr
Ehren-menuett, pedanten herr Hiernbrott etc. Och med
denna veckoskrift öppnade han ett fönster åt Europa. Men
Then Swänska Argus betydde än mer. Här utvecklades
och fullkomnades vårt skrivna prosaspråk till en
tidigare ej sedd böjlighet och uttryckfullhet. Tidningen är
en viktig milstolpe i den svenska språkutvecklingen.
Det är första gången vårt skriftspråk tas i anspråk för
den lediga, lätta berättelsen — och visar sig kunna
passa i det nya mönstret. Den moderna svenskan,
»nusvenskan», börjar med Dalins Argus.
Dalins övriga av samtiden högt beundrade verk, den
fransk-klassiska tragedin Brynhilda (1738) och den
långa fosterländska dikten Den svenska friheten (1742),
vars förebild var Voltaires Henriade, finner vi nu
magra och tråkiga. Desto mera uppskattar vi
prosaberättelsen Sagan om hästen (1740), där han med frodig
realism skildrar, hur den stackars Grålien (Sverige)
hanteras av sina ständigt skiftande husbönder
(kungarna). Hans visor har också behållit sin friskhet, t. ex.
Engsövisan, Skatan sitter på kyrkotorn och Vårvisan
med sitt glada och enkla tonfall:
Bort med höga ting!
Lät man månans ring
över vårt begrepp sig vända!
Kom, du ljuva vår,
som nu råda får,
och på vintern gör en ända!
Gumma, dräng och piga,
oxe, ko och kviga,
kalv och lamm i glädje hoppa;
tuppen med sin fru
har förgätit nu
att han en gång skall bli soppa.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
