Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalsland — en gammal gränsbygd - Den stora emigrationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
646 DALSLAND
Natursköna och bördiga bygder möter ögat såväl i skogsbygden som på slätten. T. v. ser vi mot bakgrunden av Stora Le och
blånande skogshöjder Dalens by i Nössemarks socken som en ljus glänta i det stora skogs- och sjöområdet. T. h. möter oss
däremot en bild från övergångsområdet till den bördiga Dalboslätten, där en Tisselskogsbonde mejar markens gröda.
Foto Gösta Lundqvist
Den stora emigrationen
Till följd av sitt läge på gränsen till Norge har
Dalsland ofta fått lida under gränstvister och krig. Särskilt
under nordiska sjuårskriget, Kalmarkriget,
»Hanni-balsfejden» (1644—4ö)> »Gyldenlövefejden» (1675—
79), under Karl XII:s sista krig och åren 1788, 1808—
09 och 1813—14 låg landskapet i krigszonen. Dock har
det endast en kort tid omkring 1100 lytt under Norge;
av gammalt var det svenskt land. Slättlandet vid
Vänern, Sundal och Nordal, hörde till Västergötland, med
vilket det har mycket gemensamt i såväl natur som
folklig kultur. Skogsbygden benämndes förr Markerna
och omfattade till mitten av 1500-talet även
Nordmarks härad av Värmland. Det var en glest befolkad
ödebygd som hade lika nära till Norge som till det
övriga Dal. Någon större betydelse fick dessa trakter
först när man på 1600-och 1700-talen började anlägga
järnbruk (stångjärnssmedjor) vid vattendragen. Mot
mitten av 1880-talet måste de flesta bruken läggas ned.
Den utflyttning till andra trakter som redan tidigt
karakteriserade landskapet övergick nu till en stark
emigration, framför allt till Amerika men även till Norge,
med vilket de inre bygderna ofta hade sina bästa
förbindelser. Den största emigrationsströmmen kom
dock från Dalboslätten, där en oerhörd uppodling
visserligen ägt rum (man beräknar att på 100 år
åkerarealen trettondubblad.es} men där den ensidiga
havreodlingen och det alltjämt på gammaldags vis skötta
jordbruket inte kunde livnära den starkt växande
befolkningen. Landskapet blev nu en av Sveriges mest
utpräglade emigrationsbygder, och
sammansättningen av åldersklasser hos den kvarblivande
befolkningen blev abnorm med ett betydande underskott i de
arbetsdugligaste årsklasserna. Slättbygdens
befolkning minskades under senare delen av 1800-talet med
en tredjedel, i somliga bygder försvann största delen
av torpen, och många ödehemman uppstod.
Vad som behövdes var framför allt nya industrier
och bättre kommunikationer. De började också snart
komma till stånd. På 1860-talet byggdes Dalslands
kanal, som sätter sjösystemet på gränsen mellan
Värmland och Dalsland i förbindelse med Vänern längs
Upperudsälvens flodsystem. Därpå följde järnvägar,
främst Bergslagsbanan och Dalslands järnväg (banan
till Norge: Mellerud—Kornsjö) ävensom de senare
anlagda banorna till Uddevalla och västra Värmland
från Mellerud och Åmål. Dessa vägar har skapat goda
kommunikationer för landskapets alla delar. Det var
nu möjligt att i stället för de gamla stångjärnsbruken
anlägga sågverk, trämassefabriker och pappersbruk,
vilka fått allt större betydelse för befolkningen. Även
jordbruksbygderna har fått del i det nya uppsvinget,
men återhämtningen efter emigrationstiden har gått
långsammare och folkminskningen fortsätter alltjämt.
Fortfarande finner den övervägande delen av
befolkningen sin utkomst inom jordbruket (närmare 50 %),
men industrins utveckling har skärpt skillnaderna
mellan de sydliga slättområdena och de nordliga
skogstrakterna. I de förra härskar sydsvenska
förhållanden, i norr rent norrländska med tyngdpunkten
förlagd till skogsbruket.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
