Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - DDT och andra insektmedel — kemiska medel i kamp mot farliga insekter - Upptäckten av DDT belönades med nobelpris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
684 DDT _____________________________________________________________
KEMISKA MEDEL I KAMP MOT FARLIGA
INSEKTER
Ddt och ANDRA INSEKTMEDEL. Det finns
säkert inte många kemiska medel, som räddat ett så
stort antal människor från sjukdom och för tidig död
som DDT. Miljoner är de, som har de små vita
kristallerna att tacka för sin hälsa och sitt välbefinnande.
Och likväl har man i knappt mer än tio år känt till
deras verkan.
I de flesta stora krig har många fler människor
omkommit genom umbäranden och farsoter än genom
döden på slagfältet. Särskilt har fläcktyfusens härjningar
varit fruktansvärda. Under andra världskriget
inträdde dock en avsevärd förbättring i detta hänseende.
Några fläcktyfusepidemier att tala om förekom då
knappast bland trupperna. Fläcktyfusen sprids genom
klädlusen, och denna har förut varit oerhört svår att
utrota. Det är först sedan man börjat använda DDT,
som man effektivt kunnat bekämpa den. Förr rakade
man vanligen bort allt hår på en person, som hade
klädlöss, och gned in honom med en salva innehållande
xylen och kresol — en obehaglig procedur, som ej
heller kunde användas vid en epidemi. Nu sprutar man
blott in ett DDT-haltigt pulver under kläderna
närmast kroppen, och snart är alla lössen utrotade. I
december 1943 utbröt en fläcktyfusepidemi i det starkt
överbefolkade Neapel. De allierade, som nyligen
intagit staden, satte igång med att bespruta invånarna med
DDT. Efter att ha avlusat 1 300 000 civilpersoner
lyckades de snabbt stoppa epidemin.
Även ett flertal andra förhärjande sjukdomar
förorsakas av insekter och kan stoppas med DDT, t. ex.
malarian, vår jords mest utbredda sjukdom med mer
än hundratals miljoner insjuknade och inemot 3
miljoner dödsfall om året. Denna sjukdom sprids av
malariamyggor. Även pesten och gula febern sprids
genom insekter. Antagligen medverkar vår vanliga fluga
vid utbredning av en hel del magsjukdomar, kanske
också av polio. Man kan säga, att DDT hör till de
ideala medicinska medlen. Det åstadkommer något
som är ännu viktigare än att bota en sjukdom, det
förhindrar att den överhuvud taget bryter ut.
Upptäckten av DDT belönades med nobelpris
Det var en schweizisk kemist, Paul Muller, som
först påvisade DDT:s verkan. För denna sin insats
fick han 1948 års medicinska nobelpris. Müller var
anställd som kemist hos den schweiziska firman Geigy
i Basel. Där hade man länge varit sysselsatt med att
söka framställa malmedel, med vilka man skulle kunna
impregnera tyg. Medlen skulle fästa på tygfibrerna
liksom färgämnen men vara färglösa. Man lyckades
också framställa sådana medel. De mest effektiva av
dem var organiska klorföreningar. Så småningom fann
man, att en hel del av dessa också dödade andra
insekter, t. ex. flugor och myggor. Det mest effektiva
medlet var den av Müller framställda föreningen,
diklor-difenyltrikloretan (förkortat till DDT).
Till en början antog Müller, att DDT var ett maggift
och att insekterna måste förtära det för att förgiftas.
Men när han en gång besprutat ett potatisfält för att
skydda potatisen mot koloradobaggens härjningar,
fann han att också till förpuppning färdiga larver, som
ej förtärt något av de besprutade bladen, dödades.
Müller drog härur den slutsatsen, att DDT även måste
vara ett s. k. kontaktgift. Detta visade sig vara en
mycket viktig egenskap hos DDT. En fluga t. ex. behöver
endast vandra över en yta, besprutad med DDT, så
dödas den. Något DDT kommer härvid på flugans
fötter, sugs upp genom huden och kommer in i
nerverna, där det verkar förlamande. Flugan snurrar runt,
vinglar och dör så småningom. Om man blandar DDT
med något pyrethrum (se längre fram i denna artikel)
sker förlamningen snabbare. Ett miljondels gram DDT
dödar en fluga, 0,5 g DDT på en kvadratmeters yta
dödar alla flugor som kommer i beröring med ytan.
Det har visat sig vara särskilt lämpligt att lösa upp
DDT i någon fotogenolja och därmed bespruta
föremål, som skall skyddas för flugor eller andra insekter.
Under kriget använde den brittiska armén en
olje-lösning innehållande 0,3—0,5 % DDT och 0,05—
0,03 % pyretrin (den verksamma beståndsdelen i
pyrethrum). Genom att belägga ytan på sjöar, där
t. ex. malariamyggans larver kläcks ut, har man
effektivt kunnat bekämpa dessa. Strax efter krigets slut
besprutade engelsmännen infödingshyddorna i British
Guyana med DDT mot malariaspridande väggohyra.
Invånarna, som förut aldrig ökat i antal, har efter
detta årligen ökat med ca 10 %.
DDT har vidare fått stor betydelse för att bekämpa
flugor och mygg i ladugårdar och bostadshus.
Husmodern besprutar sina yllekläder med DDT för att
skydda dem mot mal, trädgårdsmästare och
jordbrukare använder det som ett verksamt
växtskyddsme-del. Med flygmaskinens hjälp har man besprutat
åkrar och skogar från luften för att befria dem från
skadeinsekter. Härvid måste man dock iaktta stor
försiktighet, så att inte samtidigt nyttiga insekter utrotas.
I den utspädning vari DDT används vid besprutning
är det ofarligt för människor. Man bör dock inte
förtära födoämnen, som är besprutade därmed.
Snart visade sig dock en begränsning hos DDT-pre-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
