Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De Geer — en framstående vallonsläkt - Han som genomförde representationsreformen - De Geer svärmade för Ni-reformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
690 DE GEER
Den svenska fyrståndsriksdagen hade överlevt sig själv.
Redan under 1700-talet hade man diskuterat dess avskaffande
och under 1800-talet hade attackerna mot den blivit allt
häftigare. Det blev Louis de Geer förunnat att finna ett politiskt
gångbart alternativ.
fäst sitt namn vid den kanske märkligaste politiska
händelsen i vårt land under det senare 1800-talet -—■
representationsreformens genomförande. Och ändå var
De Geer, såsom han själv flera gånger bekänt, icke
egentligen lämpad för det politiska livet. De Geer sökte
icke politiken, men politiken sökte honom. Då han 40
år gammal kallades till rikets högsta ämbete,
justitie-statsministerposten, var han politiskt ett oskrivet blad.
Men med ämbetsmannens plikttrohet och skicklighet
grep han sig an med de stora väntande uppgifterna:
ogift kvinnas myndighet, husagans och
konventikelpla-katets avskaffande, ökad religionsfrihet, nya
kommunallagar, kyrkomötets införande och åtskilligt annat.
Alla dessa saker har dock trätt i skuggan för
representationsreformen 1866. Alltsedan 1809 hade en
ombildning av den gamla fyrståndsriksdagen stått på
dagordningen. De Geer tog upp frågan på nytt, lade fram
ett förslag om en tvåkammarriksdag och drev det
igenom. Vackert slutade han sitt första stora anförande
på riddarhuset, då han manade ridderskapet och adeln
att »vinna den största av alla segrar: segern över sig
själv». Ty det var en betydande politisk uppoffring för
adeln att ansluta sig till ett förslag, som innebar
adelsståndets upplösning och därmed också uppgivandet av
adelns självskrivna rätt att deltaga i riksdagarna. Det
var icke heller triumfatorns stolthet som uppfyllde
De Geer, då voteringssiffrornas uppläsning givit vid
handen, att han segrat. »För egen del kände jag föga
segerglädje. Det var liksom efter ett fältslag, där även
den, som efter en hård strid behållit fältet, själv lidit
stora förluster. . . Aldrig har jag varit så nära att
tveka, om jag vid detta tillfälle kämpat för en god sak»,
skriver De Geer i sina Minnen. Det var inte angenämt
för en i grunden aristokratisk natur som De Geer att
stämplas som adelsfördärvare.
Louis De Geers representationsreform var icke i allt
ett mästerstycke. Den vittnar knappast om vidsyn, och
den fastlåste rösträtten till båda kamrarna, främst till
den första, i alltför hög grad vid förmögenheten. Men
om politik är »konsten att nå det möjliga», var
måhända representationsreformen frukten av en god
politik.
Själv fick De Geer snart nog bevittna, att den nya
tid han själv varit med om att gestalta växte honom
över huvudet. Det var hårdare tag än De Geers som
behövdes under lantmannapartiets klang- och
jubeldagar. Det dröjde inte längre än till 1870, innan De
Geers ministär, »den bästa av ministärer», var ett
minne blott. Väl kom De Geer tillbaka efter några år,
men han fick då erfara, att det inte är lätt att göra
en sak lika bra två gånger. Lantmannapartiet svek
honom i värnpliktsfrågan, och han avgick 1880. Men det
var inte med bitterhet och hämndkänslor han avträdde
från skådebanan. »Aldrig hade jag hoppats», skriver
han, »att få avträda på ett mera tillfredsställande sätt
än som nu skett — i gott förstånd med såväl kungen
som båda kamrarna.»
De Geer svärmade för Ni-reformen
De Geer var en man med hög litterär bildning och
själv litterärt verksam. Vem skulle tro, att den
korrekte ämbetsmannen och statsministern en gång i sin
ungdom skrivit en novell med titeln Hjärtklappningen
på Dalvik och en annan om Carl XII:s page.
Barndomsminnen från det vackra Stjärnholm i den
sörmländska skärgården skymtar i hans ungdoms litterära
alster. Han skrev också läsvärda essäer över skilda
ämnen. En av dessa handlar om andra personen i svenska
språket och börjar så här: »Man talar om att det
kinesiska språket är svårt att lära sig, emedan det har
tiotusen bokstäver. Vad är det mot svenskan, där man
har vid pass en miljon pronomina endast för andra
personen.» Så påtalar och förlöjligar han användningen
av dessa otaliga titlar —■ ett inlägg i det outslitliga
ämnet: Ni-reformen!
De Geers yppersta litterära alster är otvivelaktigt de
Minnen han skrev, sedan han lämnat det offentliga
livet. Få källskrifter från senare tid har så flitigt
använts och i så hög grad fått bestämma den allmänna
uppfattningen av de händelser och personer som
behandlas. De Geers litterära förtjänster motiverade mer
än väl, att han blev ledamot av Svenska akademien
och universitetskansler.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
