Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dop — att upptagas i den kristna kyrkan - Det bibliska dopet - Kyrkans dop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
736 DOP
Redan tidigt i den första kristna kyrkan introducerades
barndopet och detta blev sedan regeln i samband med att den
kristna familjebildningen blev allmän. Dopet vill i
handlingens form vara ett budskap om Guds universella och
förekommande nåd, varav det döpta barnet görs delaktigt.
ATT UPPTAGAS I DEN
KRISTNA KYRKAN
Dop är den akt varigenom någon upptages i den
kristna kyrkan eller församlingen. Även om vissa
dop-liknande ceremonier förekommer i de icke-kristna
kulturerna, måste dopet sägas vara något som hör
hemma i de bibliska religionerna.
Det bibliska dopet
I senjudendomen brukades dopet dels som rituell
rening inom vissa s. k. döparsekter, dels som
upptag-ningsceremoni, då en hedning övergick till
judendomen (proselytdop).
En verkligt central plats i religionen fick dopet först
med Johannes döparen. Johannesdopet erhöll sitt
berättigande främst genom det nära förestående
Gudsriket. Dopet avsåg att inviga till delaktighet i
Gudsriket men krävde som villkor ett botfärdigt sinnelag.
Johannes »predikade bättringens döpelse till
syndernas förlåtelse» (Mark. 1:4). Jesus sanktionerade
Johannesdopet genom att låta döpa sig av Johannes i
Jordan »för att så uppfylla all rättfärdighet» (Matt.
3:15). Vid Jesu dop förkunnades offentligt Jesu
utkorelse: »Denne är min älskade Son» (Matt. 3:17).
Jesus själv torde icke ha utövat någon dopverksamhet
trots vad som sades om honom enligt Joh. 3:26.
Däremot döpte hans lärjungar i viss omfattning (Joh.
4:2).
Sedan den kristna kyrkan grundats, kom dopet
omedelbart att få namn och karaktär av
invignings-och upptagningsakt i kyrkan och församlingen. Folket
som tog emot Petrus’ ord lät döpa sig, och så ökades
församlingen på den första pingstdagen med vid pass
tre tusen personer, berättas i Apostlagärningarna
(2:41). Dopet torde äldst ha skett i Jesu namn (Apg.
2:38) men tidigt även i »Faderns och Sonens och den
helige Andes namn» (Matt. 28:19).
Genom det urkristna dopet gavs Andens och
syndaförlåtelsens gåvor. Dopet hade genom dessa gåvor
objektiv karaktär men ställde samtidigt personliga krav
på den som döptes (omvändelse och tro). Paulus
inlägger en djup Kristusmystik i dopet: alla som hava
blivit döpta till Kristus Jesus hava blivit döpta till
hans död för att, såsom Kristus uppväcktes från de
döda, också de skola vandra i ett nytt väsende, i liv
(Rom. 6:3 f.). Dopet kallas »ett bad till ny födelse och
förnyelse i helig ande» (Tit. 3:5; jfr Joh. 3:5).
Kyrkans dop
Bibeln omnämner endast vuxendop. Redan tidigt i
urkyrkan förekom dock barndop, och detta blev sedan
regeln så snart den kristna familjebildningen blivit
allmän. Dopets objektiva engångskaraktär betonades
starkt, och dopet blev också betraktat som ett
sakrament, dvs. en av Kristus instiftad helig handling,
varigenom osynliga gåvor tilldelas genom synliga
tecken. Dopet infogades i en fast ritual med många
symboliska handlingar, som än i denna dag består i den
romersk-katolska kyrkan, t. ex. att barnet smörjes med
olja på bröstet och med krisma (balsamblandad
olivolja) på hjässan, man räcker barnet ett brinnande
ljus och ger det en vit klädnad. Kännetecknande för
den romersk-katolska kyrkan är vidare att den
erkänner som kristet dop även sådant som förrättats av
icke-romerska kyrkosamfund, en princip som först
uttalats av Augustinus i den s. k. donatistiska striden på
300-talet. Den romersk-katolska kyrkan erkänner icke
någon form av omdop (vederdöpare, anabaptister).
Den protestantiska dopuppfattningen ansluter sig i
väsentliga delar till den katolska, även om det yttre
ceremonielet förenklats. Också inom den svenska
kyrkan har dopet ställning som sakrament (jämte
nattvarden). Dopet vill där i handlingens form vara ett
budskap om Guds universella och förekommande nåd,
varigenom barnet (den döpte) blir delaktigt av de
himmelska gåvorna (»arvslott med de heliga i ljuset»)
och upptages i Guds förbund, vars synliga tecken är
kyrkan och församlingen. Nöddop kan förrättas, då
bamet är så svagt, att man icke vågar vänta med dopet
tills präst har hunnit tillkallas. Förutsättningen är dels
att dopet utföres av en konfirmerad person, man eller
kvinna, dels att det förrättas med rent vatten, dels
slutligen att dopet sker »i Faderns och Sonens och den
helige Andes namn».
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
