Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektrolys — elektricitetens kemiska verkningar - Svante Arrhenius’ dissociationsteori - Den kemiska reaktionskraften
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 I 6 ELEKTROLYS _____________________________________________________________________________
ELEKTRICITETENS KEMISKA VERKNINGAR
Elektrolys. Ett vanligt sätt att undersöka om
batteriet till en elektrisk ficklampa är slut eller ej är
att man med tungspetsen berör batteriets båda
polplattor. Är batteriet ännu brukbart, känner man en
stickande smak på tungan, i annat fall märker man
ingenting alls. Smaken beror på att den av batteriet
alstrade elektriska strömmen ledes genom saliven
på tungan. Härvid sönderdelas en liten del av de i
saliven lösta ämnena, varvid bl. a. en del smakande
produkter bildas. Om man först sköljt munnen med rent
vatten, skulle man ha mycket svårt att märka
någonting. Rent vatten leder nämligen så gott som inte alls
den elektriska strömmen. Det är först då vissa,
framför allt oorganiska ämnen har lösts upp i vattnet, som
det blir ledande.
Det är en stor skillnad mellan elektricitetens
ledning i en metall och i en vattenlösning. Ledes elektrisk
ström genom t. ex. en koppartråd, sker ingenting
annat än att tråden värms upp, möjligen så högt att den
börjar glöda. Elektricitetsledningen i en lösning är
däremot alltid förbunden med materialtransport och
med kemiska reaktioner vid de ledare, elektroder, som
leder elektriciteten till och från lösningen. Man kan
sålunda iaktta, att metaller eller gaser avskiljes eller att
endera av elektroderna upplöses. Denna
sönderdel-ning, förorsakad av den elektriska strömmen, kallas
elektrolys, lösningen brukar kallas elektroly tiskt bad,
och de ämnen som, i förening med vatten eller i smält
tillstånd, leder den elektriska strömmen kallas för
elektrolyter.
Som exempel på elektrolys skall vi med den
elektriska strömmens hjälp sönderdela en lösning av
kop-parklorid i vatten. Fördenskull fyller vi en
10-procen-tig kopparkloridlösning i en bägare. Strömmen från
en ackumulator eller ett ficklampsbatteri ledes med
tillhjälp av koppartrådar och två smala båglampskol
ned i lösningen. Den kolstav som är förenad med
strömkällans positiva pol kallas elektrodens ano’d, den
som är förenad med den negativa polen kallas kato’d.
Så fort strömmen släpps på, börjar lösningen
sönderdelas, och man lägger snart märke till att koppar
avsätter sig på den negativa elektroden. Samtidigt
bortgår vid den positiva elektroden en gas, som man på
lukten och på dess förmåga att bleka ett fuktat
lack-muspapper igenkänner som klor.
Svante Arrhenius’ dissociationsteori
Kopparkloridmolekylen är uppbyggd enbart av
koppar och klor, och man trodde först, att den elektriska
strömmens verkan bestod däri, att den spjälkade
sönder kopparkloridmolekylerna och att delarna därefter
attraherades av kolelektroderna. Vår frejdade
lands
man Svante Arrhenius visade dock, att så ej var
fallet. Den elektriska strömmen behöver inte
sönderdela kopparkloriden. Denna har nämligen redan
sönderfallit vid upplösningen i vattnet. Arrhenius
lyckades visa, att kopparkloriden sönderfaller (dissocieras)
i positivt laddade kopparatomer (positiva joner eller
katjoner) och i negativt laddade kloratomer
(negativa joner eller anjoner}. Nedsättes i denna lösning en
positivt och en negativt laddad elektrod, attraherar
den positiva elektroden de negativt laddade
klor-jonerna och den negativt laddade elektroden de
positivt laddade kopparjonerna. Jonerna vandrar härvid
till de med motsatt elektricitet laddade polerna, och
när de träffar dessa, förlorar de sin laddning, vilket
har till följd, att klor bortgår vid den positiva
elektroden och att koppar faller ut på den negativa.
Skillnaden mellan en kloratom och en klorjon tänkes vara
den, att kloratomen upptagit och bundit en negativ
elektron (se Atomerna). Kopparjonen åter har
förlorat två elektroner och därigenom fått två positiva
laddningar i överskott. En kopparkloridmolekyl består
av en kopparatom och två kloratomer. Vid
dissocia-tionen upptar de båda kloratomerna kopparatomens
båda avspjälkade elektroner.
Liksom kopparkloriden dissocieras de flesta
oorganiska salter, syror och alkalier mer eller mindre i
vattenlösning, varvid alltid positiva och negativa joner
bildas. Natriumnitrat t. ex. dissocieras i en positiv
natrium jon och en negativ nitratjon, järnklorid i en
positiv järnjon och tre negativa klor- (eller klorid-)
joner. Härvid har natriumatomen förlorat en,
järnatomen tre elektroner. Natriumsulfat spjälkas i två
natriumjoner och en sulfatjon, vilken härvid upptar
två elektroner.
Att ett ämne förekommer i jonform anges vanligen
genom att ett + eller - tillfogas till dess kemiska
formel. Så tecknas natriumjonen Na+, kopparjonen
Cu2+, järnjonen Fe3+ osv., kloridjonen Cl-,
nitrat-jonen NO-, sulfatjonen SO2- osv. Som exempel
anges några formler för elektrolyters dissociation i
vattenlösning:
NaNO3 + H2O = Na+ + NO3- + H2O;
CuSO4 + H,O = Cu2+ + SO42- + H2O;
FeCl3 + H2Ö = Fe3+ + 3 Cl- + H2O.
Den kemiska reaktionskraften
Med tillhjälp av dissociationsteorin har man på ett
enkelt sätt kunnat förklara de flesta reaktioner mellan
kemiska ämnen i vattenlösning. Den kemiska
förenings-kraften kan nämligen uppfattas som en elektrisk
attraktionskraft mellan de i vattenlösningen befintliga
positivt och negativt laddade jonerna. Att en fällning
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
