Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fackliga organisationer — förhandlingslivets mysterier - Svenska Arbetsgivareföreningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
__________________________________________________________ FACKLIGA ORGANISATIONER 89 I
Svenska Arbetsgivareföreningen
Den starka organisationsbildningen på arbetarsidan,
särskilt efter LO:s tillkomst 1898, ledde till att
arbetsgivarna inom olika industrigrenar började
sammansluta sig i syfte att tillvarata sina intressen.
En politiskt inspirerad storstrejk 1902
aktualiserade en fastare sammanslutning, och den 17 september
1902 bildades på initiativ av ett 40-tal industriidkare
Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), främst som en
försvarsorganisation mot arbetarnas
sammanslutningar.
Såsom framgår av namnet Svenska
Arbetsgivareföreningen var det från början avsett, att den skulle bli
den ledande organisationen för arbetsgivarna inom alla
näringsgrenar i landet. Utvecklingen har dock hittills
gått därhän att framförallt industrin har organiserat
sig i SAF, som är den ojämförligt största och klart
domin erande arbetsgivarsammanslutningen.
År 1910 hade SAF 1 400 företag anslutna med över
160000 anställda. Vid årsskiftet 1953/54 var antalet
företag 12400 med ett sammanlagt antal anställda om
592 500 arbetare och 147 500 tjänstemän.
Arbetsgivarsidan uppvisar emellertid en betydligt mer splittrad
bild jämfört med den enhetliga organisation de
anställdas fackliga strävanden fått genom LO och TCO. De
statliga och kommunala arbetsgivarintressena har
egna organ, och dessutom finns fristående
arbetsgivarorganisationer för jord- och skogsbruk, handel, sjöfart,
hotell och restauranger, banker, försäkringsbolag,
fastighetsägare m. fl.
Organisatoriskt sett är SAF en topporganisation, vars
medlemmar är sammanslutningar av arbetsgivare i de
olika branscherna. De enskilda arbetsgivarna är
medlemmar i dessa sammanslutningar eller förbund och
anslutna såsom delägare till SAF. Av de 42 till SAF
anslutna förbunden kan 37 sägas representera
industrin, tre transportväsendet (Norrlands
Stuvareför-bund, Södra Sveriges Stuvareförbund och
Biltrafikens Arbetsgivareförbund), ett handeln
(Petroleumbranschens Arbetsgivareförbund) och slutligen ett
lantbruket (Trädgårdsarbetsgivarnas Riksförbund).
Det största förbundet är Sveriges Verkstadsförening
med över 1 000 medlemmar och över 200 000
arbetstagare. Allmänna Gruppen, det näst största
förbundet med ca 700 medlemmar med närmare 70 000
anställda, har bl. a. till uppgift att ta emot arbetsgivare
eller grupper av arbetsgivare, som inte kan placeras i
något existerande yrkesförbund. Som exempel på
industrigrenar, som genom sina förbund är
representerade i SAF, kan nämnas gruvhanteringen, järnbruk,
sågverk, pappersbruk, pappersmasse-, textil- och
kon-fektionsindustrierna, glasbruk, skoindustrin,
tryckerier m. fl. Sammanfattningsvis kan sägas, att SAF:s
förbund ger en totalbild av det svenska näringslivet.
Från att vid sin tillkomst ha varit ett organ för
Vid Blasieholmen snett emot Slottet ligger Svenska
Arbetsgivareföreningens lokaler.
den större industrin har SAF med åren fått sin bas
avsevärt breddad. Över 9 000 av SAF:s delägare
sysselsätter 25 arbetare eller mindre; 30 % av dessa företag
har bara en arbetare anställd. Småindustrin har blivit
alltmer företrädd, och även vissa hantverksgrupper
tillhör nu föreningen, såsom glasmästare, sadelmakare,
bagerier och konditorier.
Den främsta uppgiften för SAF och dess förbund är
avtalsförhandlingarna med de anställda och deras
organisationer om löner och andra anställningsvillkor.
Under de första årtiondena fördes ofta en hård kamp
mot arbetarnas fackorganisationer. En av de viktigaste
uppgifterna vid sidan av de allmänna
avtalsförhandlingarna blev att försvara arbetsgivarens rätt att fritt
anställa och avskeda arbetare samt att leda och
fördela arbetet. Denna princip ansågs utgöra hörnstenen i
SAF:s fackliga verksamhet och en av grundvalarna för
en fri industriell verksamhet. Den är känd under
benämningen § 23; beteckningen hänför sig till SAF:s
stadgar, där den numera återfinns i § 35. Den är nu i
stort sett allmänt erkänd av SAF:s motparter, ehuru
den tidigare varit föremål för hård kritik och livlig
debatt.
Atmosfären på arbetsmarknaden har emellertid
förändrats under årens lopp och även om
motsättningarna vid löneförhandlingarna kan vara stora, har man
funnit, att det finns frågor där intressena
sammanfaller och där man är mer betjänt av samarbete än av
strid. Denna inställning från arbetsmarknadens
huvud
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
