Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fortplantning — individen dör, men släktet består - Liv kan endast uppstå ur liv - Könlös fortplantning - Könlig fortplantning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
___________________________________________________________________ FORTPLANTNING IIOI
INDIVIDEN DÖR, SLÄKTET BESTÅR
Fortplantning. Varje levande flercellig
individ måste med naturnödvändighet förr eller senare dö.
Hos såväl växter som djur ersätter naturen det
individuellas död och förintelse genom att ständigt
frambringa nya individer, vilka fortsätter att leva och vilka
uppehåller de olika arternas och släktenas liv på vår
jord. Producerandet av nya levande individer
benämnes fortplantning och tillkommer i princip alla
varelser, såväl växter som djur.
Liv kan endast uppstå ur liv
Intresset för fortplantningen såsom naturföreteelse
har alltid varit stort, och mycket har under tidernas
lopp spekulerats och forskats över detta problem. I
artikeln Bakterier läser vi, hur redan antikens
vetenskapsmän antog förefintligheten av en genera’tio
spon-ta’nea: de trodde alltså att liv under vissa
omständigheter kunde uppkomma av sig självt, t. ex. när
organiskt material, döda djurkroppar, växtdelar etc.
till-läts ligga tillräckligt länge i fuktig miljö. Den
spontana alstringen av levande varelser betraktades under
tusentals år närmast såsom ett självklart faktum.
Först den moderna vetenskapliga forskningen och
särskilt dess store tjänare Pasteur har kunnat slutgiltigt
bringa denna irrlära ur världen. Numera vet vi, att
liv endast kan uppkomma ur liv och att cellen, som är
den levande materiens enhet, endast kan uppkomma
genom delning av en redan förefintlig cell.
Könlös fortplantning
I naturen förekommer två principiellt olika former
av fortplantning, den könlösa eller vegetativa och den
könliga eller sexuella. Även kombinationer av dessa
båda former av fortplantning kan iakttas i djur- och
växtvärlden.
Den könlösa fortplantningen är vanlig hos de lägst
stående djuren och hos växterna. I artikeln om
bakterier har vi bland växterna lärt känna ett exempel på
könlös fortplantning, nämligen den enkla delningen.
Likartade företeelser förekommer bland de lägst
stående djurformerna, de s. k. urdjuren. Amöban t. ex.
består av en enda cell, som ombesörjer organismens
olika funktioner. Den tar upp näring, bearbetar denna,
utsöndrar avfallsämnen, mottar retningar utifrån,
ombesörjer förökning osv. Cellen är sålunda både
arbetscell och fortplantningscell. Då hela cellen vid
fortplantningen delar sig i två lika halvor, som blir till två
nya individer, kan man säga att naturlig död icke
förekommer hos de encelliga varelserna.
Följer vi djurserien uppåt, möter vi hos
nässeldju-ren en form av könlös fortplantning, vilken i analogi
med vissa företeelser inom växtvärlden benämnes
knoppning. En typisk representant för nässeldjuren är
den vanliga sötvattenspolypen. Detta enkelt byggda,
flercelliga djur utbildar under gynnsamma
miljöförhållanden, värme och riklig tillgång på föda,
sido-ställda knoppbildningar, vilka småningom antar
moderdjurets form och avsnörs, sedan de nått den
fulländning i byggnaden, att de kan leva självständigt.
Dotterindividen sätter sig fast någonstans i närheten
av moderdjuret. På detta sätt kan en sötvattenspolyp
genom knoppning ge upphov till en hel mängd
individer. Även hos en del andra lägre stående flercelliga
djur kan fortplantning ske på könlös väg.
Bland de lägre växterna, kryptogamerna, är
könlös förökning genom sporer av olika slag vanlig.
Grönalger, brunalger m. fl. bildar sporgömmen, vilka
släpper ut svärmsporer, som simmar omkring och
därefter sätter sig fast och växer ut till nya plantor.
Sporbildning sker också hos svampar, mossor och
orm-bunksväxter. De sistnämnda är anpassade till liv på
land och sporerna sprids följaktligen av vinden.
Växterna kan även föröka sig könlöst genom t. ex.
skott, stamdelar, knoppar, som avskils från
moderväxten. Potatisen är sålunda en stamdel med knoppar,
och revor hos smultron är exempel på skott, vilka
lösgörs då de fått rötter. Vid växtodling använder man
dylika förökningssätt mycket.
Könlig fortplantning
Varje flercellig varelse är en cellstat, där cellerna
i regel är specialiserade för olika uppgifter. Man kan
särskilja två huvudtyper: arbetsceller (kroppsceller)
och fortplantningsceller (könsceller). De
förstnämndas livstid är begränsad, de dör med individen, under
det att de senare ger upphov till nya individer och
lever vidare i dessa. Av könsceller särskiljer man två
olika slag, hanliga och honliga. De förra benämnes
sädesceller eller spermatozoer eller med det modernare
uttrycket spermier, de senare benämnes ägg. I
allmänhet frambringar en och samma individ en viss
sorts könsceller, hanen spermier, honan ägg, men fall
är ingalunda sällsynta bland lägre djur, t. ex. vissa
maskar (daggmasken) och snäckor, där en och
samma individ producerar könsceller av bägge slagen.
Vid befruktningen, som är den principiellt
viktigaste fasen i den könliga fortplantningen,
sammansmälter spermien och ägget till en cell, den befruktade
äggcellen, som sedan genom upprepade celldelningar
växer ut till en ny individ. I en del fall kan äggcellen
utvecklas utan befruktning, partenogene’s
(jungfru-avlelse).
Könlig fortplantning förekommer hos de flesta
flercelliga djur och växter. En liknande företeelse finns
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
