Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franska revolutionen — den stora revolutionen - Kungen söker fly - Girondister och jakobiner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I56 FRANSKA REVOLUTIONEN
Ludvig XVI:s avrättning 21 jan. 1793
blev det blodiga slutet på det
bourbonska kungadömet. Bilden visar hur
konungens huvud efter exekutionen
visas för folket. Som vid så många
andra liknande tillfällen hade en liten
minoritets vilja blivit avgörande. Det
stora flertalet fransmän hade helt
säkert om de fått fritt rösta uttalat sig
för en mildare dom, ja kanske rent
av för kungadömets bibehållande.
Kungen söker fly
Då riksständerna samlades 1789, fanns det väl ingen
människa i Frankrike som trodde annat än att
kungadömet skulle bestå i alla skiften, liksom det bestått
sedan urminnes tid. Hade Ludvig XVI haft mod,
ryggrad och framsynthet nog för att ställa sig i spetsen för
rörelsen, hade Frankrike kanske än i dag varit ett
kungadöme. Men det var just dessa egenskaper som
Ludvig saknade. Han var välmenande men tanklös och
lättledd. Han höll med den han sist talade med. Många
adelsmän hade redan vid revolutionens början
lämnat landet, och även kungens bröder hörde till dessa
emigranter. De slog sig ned i Tyskland, Schweiz och
England och agiterade ivrigt mot de franska
revolutionärerna. Kungen, som kände sig alltmer hjälplös i
sitt hemland, sympatiserade med emigranterna, och än
större inflytande hade de över drottning Marie
Antoi-nette, vilken såsom »österrikiska» var rätt illa sedd av
det franska folket.
Så uppstod snart nog en spänning mellan kungen
och hans undersåtar. I början av oktober 1789 rådde
livsmedelsbrist i Paris och agitationen mot
kungahuset och aristokratin tilltog. Den 5 oktober bröt
plötsligt tusentals kvinnor upp och tågade under fältropet
»Bröd åt Paris!» ut till Versailles, där hovet och
nationalförsamlingen befann sig. Följande morgon
stormade folkmassan in i slottet, och det var nära att
drottningen hade fått sätta livet till. Lafayette och
nationalgardet hade ingripit för sent och för lamt för att kunna
hindra tumultet. Kungen kapitulerade inför
folkmassan. Han godkände avskaffandet av
ståndsprivilegi-erna och deklarationen om de mänskliga rättigheterna,
och redan samma dag följde hela den kungliga
familjen i en stor guldsmidd kaross folkmassan tillbaka till
huvudstaden, där de tog sin bostad i det gamla
renässansslottet Tuilerierna. Nationalförsamlingen följde
efter, och så kom både den och kungen under allt
starkare kontroll av huvudstadsbefolkningen, som alltmer
upphetsades av tidningar och folktalare och i de
politiska klubbarna.
En dag företog kungen det olycksaliga steget att söka
fly från Paris. Förklädda lyckades de kungliga i
sällskap med sin trofaste vän, svensken Axel von Fersen,
komma ut ur staden. De hann ända till Varennes nära
gränsen till Belgien, men där igenkändes de och fick
anträda en snöplig återfärd till Paris. Under hotfull
dödstystnad från folkmassans sida körde
flyktingarnas vagn genom Paris’ gator. Förtroendet till kungen
var för alltid knäckt.
Girondister och jakobiner
I nationalförsamlingen hade efter överflyttningen
till Paris uppstått tre grupper, som efter sin
placering i sammanträdeslokalen kallades högem, centern
och vänstern, beteckningar som alltsedan denna tid
varit gängse i politiken. Högem ville återställa det
gamla samhället med envälde och ståndsskillnader,
centern var ett moderat mellanparti som ville bevara
kungamakten och undvika flera radikala reformer,
medan vänstern ville inskränka kungamakten till ett
minimum till förmån för folkviljan. Efter sitt
misslyckade flyktförsök måste Ludvig XVI (i sept. 1791)
godkänna den nya författningen, som främst
präglades av vänsterns idéer. Därmed hade den
konstituerande nationalförsamlingen fullföljt sitt värv, och den
lagstiftande församlingen trädde i dess ställe.
Den nya församlingen var åtskilligt mera radikal
än sin föregångare. Den tidigare vänstern hade nu
blivit höger, och den nya vänstern bekände sig allmänt till
republiken. Vänstern sönderföll i två grupper,
giron-disterna [sjirångd-] och »berget». De förra var
revolutionära idealister som ville sprida revolutionens idéer
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
