Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franska revolutionen — den stora revolutionen - Girondister och jakobiner - Slutet på kungasagan - Religion mot revolution
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSKA REVOLUTIONEN I I57
I två hela dagar försvarade sig Marie
Antoinette inför den domstol som
dömde henne till döden. Modig och
behärskad mötte hon sina fiender. En
av hennes berömda repliker till
domaren var: »Jag har sagt sanningen
och kommer att fortsätta att säga den.»
Men domstolen sökte inte sanningen.
Den arbetade efter politiska riktlinjer,
och därför var resultatet av rättegången
givet på förhand.
till alla länder och folk. Några av deras ledande män
var från provinsen Gironde. Berget, som fick sitt namn
efter medlemmarnas placering på de bakre, högst
placerade bänkarna, ansåg sig representera folkmassan
och strävade bl. a. efter en längre gående social
utjämning. Bergets män samarbetade med den mäktigaste
och mest radikala av revolutionsklubbarna, nämligen
jakobinklubben.
Slutet på kungasagan
Under det följande året inträffade två händelser,
som ytterligare skärpte motsatserna. Kungen tog
utpräglat parti för kyrkan och prästerna - han var en
from katolik, och det som rörde religionen var en
samvetssak för honom. Girondisterna lyckades förmå
kungen att underteckna en krigsförklaring mot
Österrike, men de misstänkte, ehuru utan grund, att han
stod i hemlig förbindelse med landets fiender och
innerst hoppades på deras hjälp mot sina egna
landsmän. Sedan agitationen mot kungen pågått en lång tid,
var stämningen mogen för en katastrof.
Den 10 augusti 1792 strömmade från tidigt på mor-,
gonen folkhopar mot Tuileriema. Det var folk från
förstäderna och från landsorten, främst bland dem
friskarorna från Marseille, som nyss intågat i Paris under
tonerna av Marseljäsen, revolutionens kampsång. En
av stadens tjänstemän infinner sig i det rum där
ministrarna uppehåller sig. En av ministrarna frågar:
»Nåväl, vad fordrar de?» Svar: »Avsättning.» Ministern
genmäler: »Må då lagstiftande församlingen avkunna
den!» »Men hur skall det gå med konungen?»
frågar. Marie Antoinette. Stadstjänstemannen bugar sig
djupt utan att svara ett ord. För de kungliga återstod
ingenting annat än att lämna slottet och söka skydd
hos församlingen. »Så tidigt löven faller i år», anmärkte
kungen vemodigt, då de gamla kastanjernas fallna löv
prasslade under hans fötter. Efter kungens avtåg
intogs slottet av de upproriska, och det trogna
schweizer-gardet nedhöggs under fruktansvärda scener. Under
tiden får kungen i lagstiftande församlingen åhöra
debatten och beslutet om sin egen avsättning. Han föres
med sin familj till Tempel tornet. Under månader
diskuterades hans blivande öde i den nya
folkförsamlingen, det s. k. nationalkonventet.
Vid valen till konventet gällde allmän rösträtt, men
en våldsam revolutionär terror, som bl. a. tog sig
uttryck i de hemska septembermorden (1792), skrämde
åtskilliga av de mera återhållsamma från att rösta.
Resultatet blev också därefter. Girondisterna utgjorde
nu högern medan vänstern helt behärskades av
berget eller jakobinerna.
Flertalet i konventet ville till en början skona
kungens liv, men påtryckningarna från pöbeln tvingade de
räddhågade att ändra mening och rösta mot sin
övertygelse. Vid den avgörande voteringen beslöts med en
rösts majoritet, att kungen skulle avrättas. Den 21 jan.
1793 ägde avrättningen rum - ett blodigt slut på den
bourbonska kungasagan. Utgången betydde också en
seger för jakobinerna över girondisterna. Det var nog
emellertid här som vid många andra tillfällen: en
liten energisk minoritet hade genomdrivit sin vilja,
men det stora flertalet fransmän hade helt säkert, om
de fritt fått rösta, uttalat sig för en mildare dom och
kanske rentav för kungadömets bibehållande.
Religion mot revolution
»Tider av revolution blir alltid på samma gång tider
av religion», har en svensk historiker yttrat. De står
i något hemlighetsfullt sammanhang med varandra.
Franska revolutionen ger många belägg för detta
påstående. Revolutionen vände sig snart mot kyrkan.
Först beslöt redan nationalförsamlingen, att kyrkans
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
