Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk konst — en ledstjärna för Europas bildande konst - Från Ludvig XIV till revolutionen - Nyantik och romantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1174 fransk konst
Fransk gotik och renässans. Den femskeppiga katedralen i Bourges visar mot väster en praktfull höggotisk fasad med rika
skulpturportaler (t. v.). — Frans I:s flygel i slottet i Blois är ett av de förnämsta exemplen på fransk renässansarkitektur med
dess blandning av sengotiska och italienska inslag. Berömd är den t. h. avbildade fritrappan på slottsgården.
och hjältar, av sinnrikt utspekulerade allegoriska
scener, av heroiska åtbörder och teatralisk ståt, allt
utfört med magnifik skicklighet men utan konstnärlig
ursprunglighet och värme. Konungens och
aristokratins porträttmålare var Hyacinthe Rigaud [rigå’]
och Nicolas Largillière [larsjiljä’r], vilka båda i
tidens anda lämnade en mera representativ än
karakteriserande människoskildring; konstnärligt står de
vida över dekoratörerna av Lebruns krets.
Efter 1700-talets ingång uppstår ett friare och
mjukare målningssätt. De allegoriska praktstyckena
kommer ur modet, och den representativa ståten viker för
en behagfull och spirituell, sensuellt färgad livsstil
och konststil. Den franska rokokon är en storhetstid
för porträttkonsten, som sällan nått högre i förfining
och verklighetstrohet men som i karakteristiken ofta
stannar vid den förbindliga ytan. En mera klarsynt
psykologisk uppfattning möter hos pastellmålaren
Maurice Quentin de Latour [kangtäng da lato’r], som
verkade vid och efter århundradets mitt.
Rokokons dekorationskonst överger de heroiska
ämnena för de erotiska. Upptakten anslås med Antoine
Watteaus [vatå’; se d. o.] målningar, hållna i en
lyrisk skala av silvertonad färg, på en gång dämpad och
ljusflödande, och genomandade av ett längtansfullt
vemod. I Fran^ois Bouchers [bosjä’] konst är
roko
kons behagfulla sensualism och dess färgskala av lätt
gråstämda blombladstoner fullmogna. Samtida med
Boucher var J. B. Chardin [sjardäng’], som i en
utsökt, pärltonad färgskala målade scener ur det
borgerliga familjelivet, fyllda av vardagens poesi. Boucher
och Chardin är rikt representerade i Nationalmuseum,
som också äger ett par målningar av den förres
lärjunge Honoré Fragonard [-a’r], Frankrikes störste
målare under tiden närmast före revolutionen. Hans
kärleksscener är målade med varmblodig livslust och
intagande grace, med utomordentligt snabb och
spirituell penselföring, som träffsäkert fångar de
flyktigaste rörelser; i hans färg drives den från Boucher
ärvda blombladsskalan till het och intensiv klang.
Nyantik och romantik
Kort före revolutionen framträdde den konststil som
skulle bli den nya tidens, med J. L. David’. Han ville
»krossa barockens och rokokons sinnliga
formgivning»; han använde en stram, tecknande stil och lät
gärna figurerna röra sig efter mönstret av antika
statyer; hans motiv var hämtade från den romerska
historien och mytologin. Koloriten är nykter och kall.
David målade också ypperliga realistiska porträtt
samt ståtliga ceremonibilder ur Napoleons historia.
Den antikiserande linjen från Davids konst fullfölj-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
