Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk litteratur — den franska parnassen - Renässans och barock - »Det stora seklet»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK LITTERATUR I I 79
Pierre Corneille. Jean Racine.
Jean Baptiste Molière.
Jean De la Fontaine.
ter inte bara en författare som har skapat en ny
konstform (essän) och skänkt den en för alla tider
förebildlig stil, på en gång nonchalant och välberäknad, utan
också en människa som under en upprörd epok visste
att bevara sitt goda omdöme och höja sig över det
tillfälliga utan att därför hemfalla åt världsfrånvändhet
eller självförhävelse.
»Det stora seklet»
Hur i bästa mening modem Montaigne än kan
tyckas vara både som tänkare och stilkonstnär, måste
ändå den som bara är van vid nutidsfranska finna
honom svårläst. Det beror kanske mest på den
ålderdomliga stavningen men också på att många ord och
uttryck och satskonstruktioner inte längre är i bruk.
Men så snart man kommer en bit in på 1600-talet
skriver de goda franska författarna ett språk som föga
skiljer sig från vår tids. Malherbes
uppfostrargär-ning började bära frukt. Ett fast grepp om den
kommande språkutvecklingen fick Franska akademien,
som på Richelieus initiativ stiftades 1635. En av dess
tidigaste medlemmar var J.-L. Guez de Balzac’, vars
berömda brev och traktater blev mönster för den
ståtliga retorik som alltid har utgjort ett så väsentligt
inslag i fransk stilkonst.
På teatern kom denna retorik bäst till sin rätt i
Pierre Corneilles [kårnäjj tragedier, vilkas
huvudtema är den eviga dialogen mellan pliktens röst och
lidelsens, mellan förnuft och känsla. Corneilles
dramatik har blivit kallad »en skola i själsstorhet». Hans
genombrottsdrama, Le Cid (1636), visar både genom
sitt ämne och sin högstämdhet hur stort det spanska
inflytandet var vid denna tid. Men det var inte bara
spanjorernas strama stil i tal och handlingar som
påverkade fransmännen. Också den preciositet som
deras skalder och aristokrater hade utvecklat fann en
god jordmån. Det uppstod en raffinerad
salongskul-tur med högkvarter i Hotel de Rambouillet [rangbojä’j,
det skrevs herderomaner och heroiska nyckelromaner
där samtidens notabiliteter uppträdde lätt förklädda
till gestalter ur historien. Naturligtvis blev denna genre,
alldeles som i Spanien, förhånad av mera realistiska
skribenter, som dock ingalunda ägde Cervantes
talang. Inom poesin fick Malherbe en värdig
efterföljare i Franqois de Maynard [mäna’rj. Och redan nu
började kardinal de Retz finna den stilistiska form
som skulle göra hans memoarer till ett oöverträffat
mästerverk i sin art. René Descartes [dekar’t; se
Cartesius] lyckades med Discours de la méthode
(1637) skriva den franska tankens klassiska verk som
inte utan fog har ansetts innehålla stommen till hela
den moderna världsuppfattningen. Vid seklets mitt
skedde matematiksnillet Blaise Pascal’s (se d. o.)
»omvändelse» till den tro som han senare så vältaligt
skulle försvara i sina Pensées (Tankar).
Den litterära blomstring som utmärkte Ludvig
XHLs och Richelieus tid efterträddes av en annan
under Ludvig XIV. Nu var klassicismens seger
betryggad, med allt vad detta innebar av stadga och
klarhet men också av stelhet och hot om annalkande
sterilitet. Den store lagstiftaren var Boileau [boalåj, en
kritiker som trots sin obestridliga ensidighet hade en
sällsynt förmåga att bedöma och leda sin samtids
litterära liv. Av tragedin gjorde Jean Racine [rasin’; se
d. o.] något nytt. Corneilles virila kraft, som var
honom förmenad, ersatte han med en subtil känsloanalys,
framställd i verser vilkas självfallna fulländning var
hans egen hemlighet till den grad att ingen har kunnat
göra honom det konststycket efter. Vad Molière
[mål-jä’r; se d. o.] uträttade för komedin var knappast
mindre betydande, och därtill kommer att hans
åtskilligt allmänmänskligare landvinningar på ett helt
annat sätt har kunnat utnyttjas av efterföljare. För
lyriken var klimatet föga gynnsamt, även om både
Corneille och framför allt Racine åstadkom
mästerverk särskilt på den religiösa poesins område. En
graciös och i sin art fulländad verskonst gav La
Fontaine [fångtä’n] prov på i sina djurfabler och om-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
