Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk litteratur — den franska parnassen - Voltaires och encyklopedisternas tidevarv - Rousseau och romantiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK LITTERATUR Il8l
bana tidigt bröts genom att han föll offer för
revolutionen.
Rousseau och romantiken
Ett sannskyldigt oroselement kom in i både
litteraturen och samhällslivet med Jean-Jacques Rousseau
[roså’; se d. o.]. Såväl mannen som hans verk
framkallade hos de flesta antingen stormande hänförelse
eller djup misstro. Känslorna, som länge hade hållits
inom konventionella gränser, släpptes lösa, och hela
samhällssystemet sattes i fråga. Inom politiken har
Rousseaus inflytande en dryg andel i revolutionen och
de därefter följande krigen. Det gamla Frankrike
gick under med allt vad det representerade av sociala
orättvisor och goda maner, och därmed bröts dess
enastående långvariga herravälde över smaken och
tänkesätten i hela Europa. Det är naturligt att många
fransmän har haft svårt att förlåta denne främling alla de
verkningar som med rätt eller orätt har tillskrivits
honom: den moderna nationalismen, socialismen och
kommunismen, subjektivismen med åtföljande smak
för ohämmade självbekännelser och hugskott. Lika
naturligt är att andra har hyllat honom som det
demokratiska frihetsbegreppets skapare och den store
förkämpen för känslans rätt.
Redan under napoleonkrigen visade det sig särskilt
i emigrantlitteraturen att fransmännen hade gett upp
sin självtillräcklighet. Mme de Stael [sta’1] drev en
energisk propaganda för tysk diktning och filosofi.
Inte heller Chateaubriand [sjatåbriang’] var
okänslig för inflytelser från det hållet, men denne den
lyriska prosans mästare hade gott om egna
inspirationskällor: sin fäderneärvda katolicism, sina rötter i
gammaldags fransk provinsadel, sina vittomfattande
erfarenheter som statsman och sist men inte minst
sitt eget jag, som han på en gång dyrkade och ständigt
plågades av.
Den egentliga romantiken eller högromantiken
kommer jämförelsevis sent till genombrott i Frankrike men
har då att uppvisa en sällsynt alstringskraft på alla
områden. Från Lamartines [-in’] Meditations av
1820 dateras vanligen den subjektiva lyrikens
pånyttfödelse, men det är hos Victor Hugo [ygå’; se d. o.]
som den romantiska fantasin först slår ut i full och
enastående rik blomning. Han överskyggar hela 1800-talets
förra hälft: som visionär, profetisk lyriker,
återknytande till fria förklassiska versmått, som historisk
romanförfattare, tävlande med Walter Scott, och som
fantasifull dramatiker i Shakespearestil. Han är den
obestridde ledaren; hans motpol, den stramt
behärskade tankediktaren Alfred de Vigny [vinji’], var
förutbestämd till en människoskygg och
människofient-lig ensamhet. Alfred de Musset [mysä’] skrev
graciösa komedier och vann med sin kärlekslyrik stor
popularitet som ungdomens sångare framför andra.
Länge förbisedd var den kanske största poesibegåv-
Samtida illustration till en botanisk skrift av Rousseau —
botaniska studier hörde till dennes älsklingssysselsättningar. Det
idealiserade porträttet visar Rousseau som den blide
människovännen, uppfostraren och naturälskaren.
Chateaubriands musikaliska prosa firade triumfer i berättelsen
»Atala», som skapade hans ryktbarhet. Här fanns alla de
romantiska ingredienser som tilltalade samtiden: en eldig men
dygdig vilde, en skön hjältinna, en åldrig eremit, exotisk natur,
översvinnlig kärlek och glödande kristen tro. Ill. av G. Doré.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
