Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk litteratur — den franska parnassen - Rousseau och romantiken - Mot sekelslutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 82 FRANSK LITTERATUR ______________________________________________________________________
Chateaubriand.
Alfred de Musset.
Alexandre Dumas d. ä.
Alexandre Dumas d. y.
ningen bland alla romantikerna, Gérard de Ner v al’.
Först på senare tid har han kommit till sin rätt som
en länk mellan de stora poeterna från tiden före
klassicismen och de symbolister som härstammade från
Baudelaire. För den esteticism som romantikerna
lämnade i arv åt eftervärlden gav formvirtuosen
Théophile Gautier [gåtie’] ett gott uttryck i
formeln »1’art pour Fart», konsten för konstens egen
skull. Skönheten som den enda ljuspunkten i en
nattsvart värld var huvudtemat för Leconte de Lisle
[lakångt de lil’], den magnifike hövdingen för
»parnasspoeterna», senfödda romantiker som har sina
motsvarigheter också i andra länder. Dit hörde den
numera i det närmaste bortglömde Sully Prudhomme
[prydåm’], vars ädelt pessimistiska tankelyrik
förskaffade honom det första nobelpriset (1901). Till
samma skola har någon gång själve Charles
Baudelaire [bådlä’r] blivit räknad. Det dröjde länge innan
man insåg att han med sin enda diktsamling, utgiven
1857 under den något affekterade titeln Les Fleurs
du Mal (Det ondas blommor), hade höjt sig över alla
skolor och bildat epok i poesins historia. På
prosaberättelsens område utmärkte sig Alexandre Dumas
[dyma’] d. ä. genom sina oerhört populära historiska
äventyrsromaner, Prosper Mérimée genom sin i det
närmaste oöverträffbara novellkonst och Stendhal
[stangdal’; pseudonym för Henri Beyle] genom den
djuplodande självanalys varmed han sökte fånga
mentaliteten hos den generation som hade härdats och
förhärdats i de stora krigen. Hans berömmelse kom
sent men blev så mycket varaktigare. »Omkring 1880
skall jag bli förstådd», sade han, och det slog in.
1852 är ett märkesår i romanens historia. Då
utkom Madame Bovary, Gustave Flauberts [flåbä’r; se
d. o.] första verk. Två år tidigare hade döden satt
punkt för Honoré de Balzac’s (se d. o.) väldiga
företag att skildra sin samtid i en rad romaner under den
sammanfattande titeln La Comédie humaine (Den
mänskliga komedin). Om man skall kalla Balzac och
Flaubert romantiker eller realister är en strid om ord.
De var både det ena och det andra. Annars var det
mycket som skilde dem åt. Balzacs verk gör ett
överväldigande intryck genom en rikedom och oordning
som liknar livet självt. Flaubert är både i sina bittra
samtidsskildringar och i sina grandiosa bildsviter ur
det för längesen förgångna en hyperestet som väger
varje ord på guldvåg och därigenom lätt gör ett något
artificiellt intryck. Obekymrad om allt estetiskt
teore-tiserande skrev George Sand [sang; pseudonym för
Aurore Dudevant] fritt ur hjärtat om känslans rätt
och om de sociala orättvisorna. Tidens store kritiker
var Sainte-Beuve [sängt böv’]; hans skarpsynthet
förefaller dock ha varit större när det gällde att
bedöma de döda författarna än de levande, vilka han i
många fall grundligt misskände. Sin mest vägande
insats gjorde han som grundläggare av den moderna
litteraturhistorien.
Mot sekelslutet
Sainte-Beuves efterföljare Hippolyte Taine [tän]
blev på ett helt annat sätt en ledare och vägvisare för
de samtida författarna. Han hade tillgodogjort sig den
moderna naturvetenskapens landvinningar och
utformade efter detta mönster en estetik som bildade
grundvalen för den litterära naturalismen. 1700-talets
materialism kom åter till heders, bestyrkt av Darwins
utvecklingslära och tillämpad på de sociala
förhållandena i Auguste Comtes [kångt] positivistiska
system. Den exakta dokumenteringen var A och O för
de romanförfattande och dagboksskrivande bröderna
Jules och Edmond de Goncourt [gångko’r], och
denna arbetsmetod drevs till sin spets av Émile Zola
[såla’], naturalismens främste apostel. Men bland
det myckna han hade ärvt från Balzac och Flaubert
fanns också deras romantik, vars närvaro är
omisskännlig både i detaljerna och i hela uppläggningen
av hans väldiga romancykel Les Rougon-Macquart
(1871-93). Ännu mera påfallande blir det
romantiska inslaget hos Flauberts direkte lärjunge Guy de
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
