Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk litteratur — den franska parnassen - Mot sekelslutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK LITTERATUR I 183
Prosper Mérimée.
Stendhal.
Edmond de Goncourt.
Alphonse Daudet.
Maupassant [måpasang/; se d. o.], en ypperlig
berättare särskilt i det mindre formatet, men mot
slutet av sitt hektiska liv allt värre ansatt av den
bottenlösa ledans och skräckens demoner. Ur ett
likartat bottenläge räddade sig sent omsider Joris-Karl
Huysmans [yismang,s] in i den katolska mystiken. En
motsatt väg gick den lärde religionshistorikern Ernest
Renan [ranang’], prästseminaristen som blev hela
Europas lärare i suverän skepticism och relativism.
Att hänföra Alphonse Daudet [dådä’] till
naturalisterna är gängse bruk, men minst lika rätt har de som
i honom vill se en sydfransk Dickens.
Naturalismen var ingalunda allenarådande ens på
1870- och 1880-talen. Den hånades hela tiden med
utomordentlig kraft av sådana sedermera berömda
»reaktionärer» och idealister som Barbey d’Aurevilly
[barbä’ dårviji’] och Villiers de lTsle-Adam [vilje’
da lil-adang], och Comte de Lautreamont
[låtrea-mång; pseudonym för Isidore Ducasse] skrev Les
chants de Maldoror redan mot slutet av 1860-talet,
fastän dessa prosapoem inte blev upptäckta förrän
surrealisterna i dem kände igen sig själva. Liknande
öden har poeterna Tristan Corbière [-bjä’r] och
Jules Laforgue [-fårg] haft, även om redan
symbolis-terna hade riktat sina blickar på dem. En mera jämn
berömmelse har kommit Arthur Rimbaud [rängbå’]
till del. Detta underbarn, som slutade skriva i
tjugoårsåldern, vann snart nog erkännande som
symbolismens förelöpare, och hans aktualitet har visat sig väl
så varaktig som denna en gång så mäktiga skolas.
Mera tidsbunden är kanske hans vän och trätobroder
Paul Verlaine [verlän’], den hjälplöse bohemskalden
i vars verskonst enkelheten och välljudet är lika
beundransvärda. Symbolismens fulländare är Stephane
Mallarmé, alltigenom Verlaines motsats. Denne
korrekte språklärare och sobre konversatör utövade både
genom sin person och sitt verk ett hart när
enastående inflytande på en liten men utvald skara. Sina väl
genomtänkta idéer om poesin som en sorts ordmagi
omsatte han i en sparsam versproduktion vars
svårtillgänglighet inte har utgjort något hinder för dess
verkan på lång sikt.
Mera omedelbar verkan fick de franska
teaterförfattarna. Redan Eugène Scribe [skriU] hade visat hur
effektfulla pjäser skulle konstrueras och Alexandre
Dumas d. y. och Émile Augier [åsjie’] hade fört in den
Guy de Maupassant.
Charles Baudelaire.
Arthur Rimbaud.
Paul Verlaine.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
