Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk litteratur — den franska parnassen - Mot sekelslutet - Det nya århundradet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1184 FRANSK LITTERATUR
Bokkonsten står högt i Frankrike, och många av de främsta
konstnärerna har arbetat som illustratörer. Ovan syns en
illustration av Pierre Bonnard till en av Verlaines ömma och lätta
kärleksdikter.
Illustration av Raoul Dufy ur en diktsamling av Apollinaire
— en boulevard i Paris med Madeleinekyrkan i fonden.
sociala problemdebatten på scenen. 1887 grundades
Antoines berömda Théåtre-Libre, där den nya
naturalistiska dramatiken omhuldades (se vidare Teater och
drama).
Det nya århundradet
Den stora skaran av symbolistiska poeter hade
under åren kring sekelskiftet redan hunnit bereda
marken för symbolismens framträdande på teaterscenen.
Den som här skördade de mest lysande om också rätt
snabbt vissnande lagrarna var flamländaren Maurice
Maeterlinck (nobelpristagare 1911). Utan närmare
anknytning till några skolor hade Anatole France
[frangs; nobelpristagare 1921] befäst sitt anseende som
det dåtida Frankrikes kanske mest representative
författare, ett anseende som han länge fick behålla,
åtminstone utomlands. Han betraktades som
arvtagare till Renans leende skepticism, en inkarnation av
den klarögda frivolitet vari många har sett kontentan
av franskt väsen. Men helt andra strömningar gjorde
sig alltmer gällande. Den intuitionsfilosofi som
förkunnades av Henri Bergson [bärgsån’; nobelpristagare
1927] ledde till att rationalismen och naturalismen
kom i ökat vanrykte under det att de sedan decennier
undertryckta idealisterna hämtade nytt mod. I
samma riktning verkade de konservativa tendenser som
länge hade trevat sig fram för att bilda motvikt mot
den härskande utvecklingstron. De kunde vara
färgade av katolicism eller nationalism, oftast av båda i
förening. Den inflytelserike kritikern Ferdinand
Brunetière [bryntiä’r] hade tidigt gjort sig till
talesman för dem, delvis med hjälp av Taines
vetenskapliga metoder. Han sekunderades av allt fler
kulturskribenter, däribland den produktive
romanförfattaren Paul Bourget [borsjäj, vars subtila psykologi
var högt beundrad i mondäna kretsar. Av helt annat
format var Maurice Barres [barä’s], en hårt spänd
nervmänniska som från extrem jagkult utvecklade sig
till en stridbar förkämpe för en nationell kollektivism
med fast förankring i »jorden och de döda». I ytterligt
tillspetsad form framträdde reaktionen mot den
liberala internationalismen hos Charles Maurras [-[må-ra’s],-] {+[må-
ra’s],+} rojalisten och patrioten som slutade sin
offentliga bana med att gå sina ärkefiender tyskarnas
ärenden. En betydande poet var Charles Péguy [pegij,
mystikern och handlingsmänniskan, nationalisten
och socialrevolutionären, katoliken som stod utanför
kyrkan. Den krets som samlades kring honom var
inte stor, men den var en elit, och efter sin död på
slagfältet strax i början av första världskriget växte
hans inflytande oavbrutet. Ungefär samtidigt som
Péguy stupade Alain-Fournier [aläns’-fomje’j, vars
enda fullbordade roman vittnar om en romantisk
fantasi som har få motsvarigheter i modern tid.
Det stora kriget innebar en revolution för
litteraturen liksom för allt annat. Nationalisterna kunde åt-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
