Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk litteratur — den franska parnassen - Det nya århundradet - Mellankrigstiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK LITTERATUR I 185
minstone i början känna någon triumf över att de hade
fått rätt i sin misstro mot utvecklingen och framför
allt mot tyskarna. Värre var det för de pacifistiska
internationalisterna. Belgaren Émile Verhaeren [-[far-ha’ron]-] {+[far-
ha’ron]+} lämnade alla sina tidigare idéer och
intressen för att ställa sina diktarresurser i sitt överfallna
fäderneslands tjänst. Romain Rolland [rålang’;
nobelpristagare 1915] förblev ståndaktig och miste
därmed större delen av sin franska läsekrets, som dock
aldrig riktigt hade kunnat förlika sig med hans
utpräglade smak för det germanska. Som bevis på en
förklarlig krigströtthet kan det möjligen tolkas att
Henri Barbusses [-bys’] svartmålning av fältlivet
mitt under brinnande krig blev en enorm
bokhandels-succé, trots patriotiska protester, och att den
Clarté-rörelse han grundade efter fredsslutet genast fick stor
anslutning både i Frankrike och utlandet.
Mellankrigstiden
Som vanligt efter stora kraftmätningar medförde
freden en tillfällig avslappning av de politiska
passionerna, åtminstone inom litteraturen. De fyra stora som
dominerade tjugotalet hade sina huvudintressen vända
åt helt andra håll. Främst bland dem får man väl sätta
Paul Valéry [-ri], Mallarmés lärjunge, en
utomordentlig verskonstnär och en intellektualist av subtilaste
art, som i sin »rena» poesi och i sitt sällsynt
fördomsfria tänkande uppenbarade en så säregen
individualitet att han länge måste vara en fullkomligt isolerad
man. Endast en serie lyckliga omständigheter gjorde
att hans budskap till sist nådde en större publik.
Symbolismen bildade utgångspunkten också för Paul
Claudel [klådäl’], och mycket i hans formspråk
påminner både om denna och dess efterföljare
expressionismen. Men av större vikt är det katolska innehåll
varmed han fyllde sin lyrik och sina dramer. Om tron
är Claudels starka sida så är det snarast otron som är
André Gides (se d. o.; nobelpris 1947). Denne
outtröttlige experimentator med de sinsemellan mest
oförenliga värden kunde tack vare sin makalösa
intellektuella rörlighet snabbt fatta och tillägna sig alla
tänkbara idéer och ståndpunkter, vilket gjorde honom
till ett slags kraftcentrum i samtidens franska
kulturliv. En viss enhetlighet - kanske också ensidighet
-mitt i den brokigaste mångfald utmärker däremot
Marcel Prousts [pro’st] väldiga sedemålning A la
recherche du temps per du (På spaning efter det
svunna, 1913-27) där en döende societetsvärld dissekeras
med en skärpa och inlevelseförmåga som för tankarna
till den moderna djuppsykologin.
Vid sidan av och delvis i förbund med
psykoanalysen framträdde nu surrealismen som en mer eller
mindre klart definierad rörelse. Ordet hade använts
av Guillaume Apollinaire [-ä’r], som redan 1913
hade gett ut den första av sina två diktsamlingar och
av många betraktas som sektens egentlige grundare.
Stephane Mallarmé.
Paul Valéry.
Marcel Proust.
Paul Claudel.
Fast form fick den vid tjugotalets början av André
Breton [brotång’]. Bland dess övriga anhängare kan
nämnas den högt skattade poeten Paul Éluard [-a’r],
den politiskt starkt engagerade Louis Aragon [-ång’],
och esteten Jean Cocteau [kåktå’]. Surrealisternas
ofta extrema vänsterorientering i politiken kom i allt
värre otakt med deras konstnärliga strävanden ju
mer den kommunistiska stormakten i öster tog
avstånd från dessa.
Grundligare genomtänkta var Jules Romains [-[rå-mäng’]-] {+[rå-
mäng’]+} försök att skapa en kollektivistisk litteratur
och verka för mänsklighetens enande. Besläktade
tendenser möter i Georges Duhamels [dyamäl’]
filantropiska författarskap och i Roger Martin du Gards
[martäng’ dyga’r; nobelpristagare 1937] väldiga
släktkrönika Les Thibault. En »populistisk» rörelse som
i början av trettiotalet reagerade mot den
»lyxlitteratur» som hade uppstått i Prousts och den
högkultiverade resenären Valéry Larbauds [-bå’]
spår kunde knappast göra sig gällande under den
spänningsfyllda tid som följde. Louis-Ferdinand
Cé-lines [-in’] våldsamma utfall mot världen och
samhället blev åtminstone en skandalsuccé. Sympatin för
det enkla folket tog sig helt andra och ljusare
ut
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
76—407567 ni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
