Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk litteratur — den franska parnassen - Mellankrigstiden - Andra världskriget och efteråt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 86 FRANSK LITTERATUR _______________________________________________________________________
tryck i en omfattande hembygdslitteratur där
schweizaren C.-F. Ramuz [ram/], provensalaren Jean
Giono [sjiånå’] och en mängd andra skördade sina
lagrar. I sin pyreneiska hembygd hade också Francis
Jammes [sjam’] funnit den bästa inspirationskällan
för sin älskvärda naturlyrik med dess starka
förankring i katolska och patriarkaliska traditioner. En
katolicism med den moderna tidens puls representeras
av den stränge själsanalytikern Franqois Mauriac
[måriak’; nobelpristagare 1952] och framför allt av
den vulkaniske visionären Georges Bernanos [-nås’].
- Utan att bry sig om vare sig tidens eller evighetens
problem har Colette och många med henne helt
ägnat sig åt ett tema som fransmännen i alla tider
tycks ha haft en särskilt stark dragning till: kärleken.
Bland dem som djupt har engagerat sig i dagens
frågor utan att kunna hänföras till någon viss
litterär riktning intar André Malraux [-rå’] en bemärkt
plats. Hans engagemang har till stor del bestått i
aktivt deltagande i de stora väpnade uppgörelserna på
skilda håll i världen. Den erfarenhet han har vunnit
har han omsatt i romaner där de starka
spänningsförhållandena bildar en egendomlig kontrast till en
desillusionerad klarsyn. Den spänning som bär upp
Henry de Montherlants [mångterlang/] verk består
främst i en hänsynslös individualists utmanande
hållning mot en värld som i inga avseenden fyller de höga
krav han ställer på den. Den franske bondens kloka
besinning är däremot vad som närmast utmärker
Marcel Arlands [arlang’] romaner och kritik, som
bådadera vittnar om en objektiv inlevelse av
samvetsgrannaste slag. En rätt svag anknytning till
surrealismen hade på ett tidigare stadium Julien Green [grin],
vars romaner och dagböcker talar om ett oavlåtligt
sökande efter den form där en särpräglad, inåtvänd
poetnatur kan komma till uttryck.
Andra världskriget och efteråt
De flesta av de författare som har kommit med i
denna mycket ofullständiga redogörelse för en
sällsynt rik litterär epok överlevde kriget och många är
alltjämt i full verksamhet, några med i viss mån
ändrade signaler, andra med nya medel. Mauriac,
Mon-therlant och Julien Green har haft framgångar på
scenen. Som katolsk teoretiker i modern anda
utmärkte sig under och efter kriget Jacques Maritain
[-täng/], liksom så många andra utgången ur Péguys
krets. Till den hörde ursprungligen också Julien
Benda [bangda’], den omutlige kulturkritikern som
har ägnat ett långt liv åt att brännmärka de
intellektuellas svaghet för att gå de makthavandes ärenden.
Under själva kriget skapade Simone Weil [väl] med
sina först långt efteråt utgivna anteckningar ett
monument över människoandens förmåga att syssla med
väsentliga ting mitt under vapenlarm och påbjuden
tystnad.
Till stor del ur den franska motståndsrörelsen
framgick efter befrielsen den våldsamt uppreklamerade
existentialismen, en rörelse som hade gamla anor
dels i Kierkegaards och Heideggers filosofi, dels
i den illusionsfria aktivitetsdyrkan som hade funnits
redan före, under och efter det första världskriget och
vältaligt tolkats av bl. a. Malraux. Nu sattes dessa ofta
vitt skilda tendenser i system av Jean-Paul Sartre,
tidigare känd som en skicklig filosof. Vid sidan av hans
ateistiska existentialism växte det fram en annan som
var kristet färgad och kunde åberopa sig på tänkaren
och dramatikern Gabriel Marcel’ som en framstående
auktoritet. Bland yngre författare som åtminstone har
stått existentialismen nära bör särskilt nämnas
romanförfattaren och essäisten Albert Camus [kamy’].
Om den otroligt framgångsrike skådespelsförfattaren
Jean Anouilh [ano’j] alls hör dit är av mindre
betydelse i jämförelse med hans stora dramatiska
talanger.
Inom den franska poesin har det under åren efter
kriget rått ett våldsamt experimenterande. Extrema
riktningar från seklets början har vaknat till nytt liv,
många bortglömda eller förbisedda poeter har grävts
upp och de unga har vandrat i deras fotspår eller
om möjligt sökt överträffa dem i djärvheter. Samtidigt
visar sådana som Patrice de La Tour du Pin [tor dy
päng/] och Pierre Emmanuel’ att den gamla franska
smaken för högt syftande vältalighet inte är utdöd.
Att modernistisk poesi också kan slå an på folket
framgår av den förtjusning som Jacques Prévert
[-vä’r] har väckt. Ett tecken på behovet av
avspänning är uppskattningen av de äldre och i grund och
botten rätt allvarsamma författarna Marcel Aymés
[äme’] och Georges Simenons [-ång/] skämtberättelser
och detektivhistorier.
En av de centrala scenerna i en stor fransk roman: den
makabra och hjärtskärande dödsscenen ur Balzacs »Pappa Goriot».
Samtida illustration.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
