Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk musik — från trubadurer till impressionister - »Solkonungens» tidsålder - Fransmän och utlänningar i Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
____________________________________________________________________ FRANSK MUSIK I I 87
FRÅN TRUBADURER TILL IMPRESSIONI STER
FRANSK musik har utövat ett vidsträckt
inflytande på den övriga europeiska musikkulturen, och
Paris har inte bara varit Frankrikes dominerande
musikaliska centrum utan också under långa tider
utövat en magnetisk dragningskraft på en stor skara
skapande och utövande musiker, som samlats där för
att arbeta i en inspirerande miljö.
Vid den flerstämmiga musikens uppkomst gjorde
kyrkosångarna vid en hel rad franska katedraler en
avgörande insats. Särskilt den s. k. Notre-Dame-skolan
i Paris på noo-talet har blivit berömd för sin
undervisning i den nya tonkonstens teori och praktik. Ett
romantiskt och folkligt inslag i medeltidens franska
musikkultur var de sydfranska trubadurerna (i norr
motsvarades de av trouvèrerna), förnäma män, som
både diktade och skrev musik till dikterna men gärna
lät en »jonglör» föredra »chansonerna». Folkmusiken
hade för övrigt ända in på 1800-talet vidsträckt
betydelse: man sjöng visor till olika högtider, kärleksvisor
och framför allt arbetssånger. Det påstås, att
husbonden fäste den största vikt vid att drängen på rätt sätt
kunde sjunga plöjnings- och skördevisor.
Även under renässansen med dess högt utvecklade
flerstämmiga körmusik intog Frankrike en ledande
ställning med tonsättare som Mouton, Goudimel,
Janequin och Lejeune. Särskilt ägnade man sig åt
tonmålande körstycken (chansoner och madrigaler).
»Solkonungens» tidsålder
Den franska musikens storhetstid sammanföll på
det hela taget med Ludvig XIV:s epok. Såväl
tonkonsten som danskonsten gynnades av den enväldige
monarken. J. B. Lully [lyli’] grundläde den franska
operan, inom vilken dansen spelade en framträdande
roll. Bland andra kompositörer under denna tid bör
nämnas violinisten J. M. Leclair [loklä’r], och
clave-cinisten Francois Couperin [kopräng’], som tillhörde
en hel släkt betydande musiker. Hans stil blev
förebild för J. P. Rameau och tyskarna J. S. Bach och
G. P. Telemann. Under denna för Frankrike lysande
politiska period var det särskilt musiken vid det
galanta och smakbestämmande kungahovet som utövade
inflytande på samtiden.
Fransmän och utlänningar i Paris
Under 1700-talet blev Paris skådeplatsen för
häftiga strider mellan den inhemska operakonsten och
den italienska »buffastilens» anhängare. Rameau
[ramå’] var den främste av de franska
operatonsättarna, men egentligen gjordes den mest betydelsefulla
insatsen i den franska musikdramatikens utveckling
av tysken Gluck [glok’], vilken likt otaliga andra
ut
länningar sökt sin lycka i konstens huvudstad och vars
lyriska tragedier bildade epok (se vidare Opera).
Bland hans efterföljare var Cherubini [kerobi’ni] och
Méhul [meyl’]. En lättare genre, den s. k.
opéra-comique [åpera’kåmik’], skapades emellertid av
Grétry [gretri’], Boieldieu [boaldjö’], Aubert [åbär’]
m. fl. En institution, som blev ett mönster för liknande
företag i andra länder, var de s. k. »Concerts
spiri-tuels» (»Andliga konserter»); dessa hölls i Paris
under fastlagstiden, emedan operan då var stängd.
Under 1800-talet förblev Parisoperan den
tongivande musikdramatiska institutionen, men även flera
konsertföretag tävlade om publikens gunst och
Pariskon-servatoriet var ett av Europas förnämsta. År 1830 kom
den romantiska tonkonsten definitivt till Frankrike.
Då spelades nämligen Hector Berlioz’ [-å’s]
Sym-phonie fantastique, ett verk i helt ny stil med väldig
orkester. I en mera klassisk stil åter skrev sådana
tonsättare som Charles Gounod [gonå’] och LÉo
De-libes [dalib’]. Operor och andra verk i delvis
»orientalisk» stil tonsattCb av Georges Bizet [bisäj - hans
mästerverk Carmen hade urpremiär 1875 “ Jules
Massenet [masnä’] och Camille Saint-Saéns [säng
sang’s], och på 1850- till 1870-talet underhöll Jacques
Offenbach den mondäna parispubliken med sina
kvicka operaparodier {Den sköna Helena, 1864). Så
kom den stora faran för en självständig fransk
tonkonst: Wagner. Under en period stod de flesta
franska tonsättare under ett mer eller mindre starkt
beroende av honom. Till dessa hörde den belgiskfödde
César Franck, som eljest skrev i en personlig,
klassicistisk stil, och hans lärjunge Vincent dTndy
[dängdi’], medan Gabriel Fauré [fårej och Paul
Dukas [dyka’] i stor utsträckning beträdde egna vägar.
Det var ett myllrande rikt musikliv, som utvecklade
sig i Frankrikes huvudstad under 1800-talet, men den
största händelsen kom dock vid sekelskiftet 1900 med
Claude Debussy [dabysi’; se d. o.], grundläggaren av
den musikriktning, som blivit kallad
»impressionismen» och som helt bröt med wagnerinflytandet. Till
Debussys efterföljare hörde Maurice Ravel’ och
André Roussel’. Men även denna tonsättarfalang fick
finna sig i opposition. Den kom från Eric Satie [sati’],
Arthur Honegger [ånogä’r], Darius Milhaud [milå’],
Francis Poulenc [polang’k] m. fl., vilka alla utvecklat
en personlig, »expressiv» stil. Bland yngre
generationers tonsättare bör även nämnas Jacques Ibert [ibä’r],
Florent Schmitt, Gabriel Pierné [pjärne’], Jean
Franqaix [frangsä’] och Olivier Messiaen [mesiäng’].
Musikundervisningen är alltjämt förnämligt
tillgodosedd, i synnerhet genom det berömda konservatoriet
i Paris och dess många filialer ute i landet.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
