Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frihetstiden — ett omstritt och misskänt tidsskede - Inre maktkamp och nytt krig - Den politiska korruptionen - En kulturell storhetstid - Frihetstidens sista skede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRIHETSTIDEN 1201
Ett makabert folknöje under
frihetstiden, vilket förenade hög
och låg, var de offentliga
avrättningarna. Många gånger
utgjorde dessa slutakten i en
hög-förräderiprocess, under vilken
de politiska lidelserna givits fria
tyglar och som ofta ledde till
att någon ganska ofarlig
syndabock fick lägga huvudet på
stupstocken. — Bilden återger
det tillfälle då Fredrik I:s
engelska livläkare Alexander
Blackwell 1747 med döden fick
sona sina intriger för att
åstadkomma ett närmande mellan
Sverige och England.
vet och lyckades med drottningens hjälp erhålla en
dräglig fred 1762. Vid riksdagen 1765 kom dock
mössorna till makten och höll räfst och rättarting med
hattarnas politik. Nu var fysiokratismen på modet:
jordbruket var den enda rätta näringen, ansåg man.
En följd av mössornas nya finanspolitik, som bl. a.
innebar indragning av lån och premier, blev
emellertid en våldsam ekonomisk kris, som medförde
fallisse-mang för en hel del stora handelshus under försöken
att avveckla de lättsinnigt givna statsunderstöden åt
icke livskraftiga företag.
Den politiska korruptionen
Det mörkaste draget i tidens politiska liv var den
utbredda korruptionen. Att köpa politiskt stöd genom
penninggåvor, förläningar, adelskap och ämbeten var
visserligen på intet sätt någon nyhet. Dessa metoder
hade av ålder brukats i vårt liksom i andra länder av
konungar och regenter. Men de direkta röstköp som
tidtals förekom i ganska stor omfattning under
frihetstidens senare skede blev särskilt vederstyggliga
därigenom, att det ej sällan var med utländskt guld som
de svenska riksdagsmännen lät beveka sig. Mössorna
sökte mer eller mindre öppet med ryskt guld värva
anhängare bland riksdagsmännen. Och på hattarnas
sida spelade det franska guldet samma roll.
Ofantliga penningsummor var i omlopp.
Riksdagsdebatterna präglades ofta av en oförsonlig
hätskhet. På riddarhuset, där representanter för
omkring åttahundra adelssläkter satt, gick det ibland så
häftigt till, att lantmarskalken fick gå fram och
tillbaka på gången mellan bänkarna med lyftad stav,
innan bullret lade sig.
Hattarna ägde sina trognaste anhängare bland
adelsmännen och borgarna, medan flertalet av mössorna
fanns bland präster och bönder. Hattpartiet var mer
aristokratiskt, mössorna mer demokratiska. De ur
politisk synpunkt kanske märkligaste reformerna
genomfördes under mössornas tid. Flera av dessa var i själva
verket långt före sin tid. Det gäller t. ex. de
konstitutionella former som infördes under Arvid Horns tid
och i än högre grad den tryckfrihetsförordning som
beslöts 1766. Dessförinnan hade alla tryckta skrifter
här som annorstädes varit underkastade en sträng och
kostsam statlig censur. Med en för tiden
häpnadsväckande klar blick för det fria ordets betydelse skapades
nu förutsättningen för en fri press och en fri
opinionsbildning.
En kulturell storhetstid
Bilden av frihetstiden blir inte fullständig om man
inte också tar i betraktande den andliga kulturens
växt. Få perioder i vår historia har kunnat uppvisa
en så mångsidig och så fördjupad kulturell
verksamhet. Linné, Celsius och Scheele är ännu lysande namn
i naturvetenskapernas historia. Dalin och Creutz
förde svensk litteratur och humanistisk bildning i
närmare kontakt med det övriga Europa och gav den
därigenom avgörande impulser. Bellman diktade sin
oförgätliga och geniala Fredmansvärld. Och den bildande
konsten framträdde med mästare som arkitekterna
Nicodemus Tessin d. y. och Carl Hårleman samt
målarna Gustaf Lundberg och Alexander Roslin.
Frihetstidens sista skede
År 1769 kom hattarna åter till makten men vräktes
i sin tur undan tre år senare, och under en allmän
partiförvirring gick frihetstiden i graven. Många
hade då sedan länge riktat sina blickar på den unge
kronprins Gustav. Det var han som i en svår politisk
kris förmått sin vankelmodige far att under några
dagar lägga ned kronan för att på så vis sätta
ämbetsverken ur funktion och tvinga regeringen till
eftergifter. Man såg i den begåvade unge fursten
fäderneslandets räddare, och därför behövde ej en droppe blod
spillas, när han 19 augusti 1772 gjorde sin ryktbara
revolution. Fem dagar senare blev det förbjudet att
använda de gamla uttrycken hattar och mössor.
77—407567 m
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
