Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frikyrkorörelser — de frikyrkliga väckelsernas historia - De första läsarna och konventikelplakatet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 l6 FRIKYRKORÖRELSER –––––––––––––––––––––––––––––––––
DE FRIKYRKLIGA VÄCKELSERNAS HISTORIA
Frikyrkorörelser. Svensk frikyrkorörelse
är en relativt ung företeelse. Dess framträdande hör
det föregående århundradet till och kan, historiskt
sett, sättas i samband med det stora skeende som har
med individualismens genombrott och de stora
folkrörelsernas framväxt att göra.
De första läsarna och konventikelplakatet
I Sveriges kungarike skulle från reformationens
genombrott alla bekänna sig till den rena evangeliska
läran och rätta sig efter kyrkans förordningar.
»Enhet i religionen» var ett självklart ideal för våra fäder.
När Karl XI kom med 1686 års kyrkolag, blev denna
enhet fastslagen i den första grundläggande
paragrafen. En svensk man eller kvinna som i religiösa ting
ville vandra sin egen väg hade inte andra möjligheter
än att fly ur riket. Man kände inte till
religionsfrihetens idé.
Den nämnda kyrkolagen kompletterades snart med
nya stadgar och förordningar, där enheten värnades.
Man varnade för »främmande lära», man förbjöd
gudstjänster och religiösa sammankomster vid sidan
av kyrkan. Det mest bekanta utslaget av denna strävan
att med lagar skydda enheten i religionen utgjorde
det s. k. konventikelplakatet. Det utfärdades 1726 och
förbjöd konventiklar, dvs. samlingar för bön och
predikan i enskilda hem. Det stadgade straff både för
dem som öppnade sina hem för sådana
sammankomster och för dem som deltog i dem. Ännu strängare
var religionsstadgan av 1735. Den gav möjlighet åt de
lokala myndigheterna att ingripa mot misstänkta
personer, även om dessa levde »stilla och roligen i
församlingen». Denna stadga har betraktats som kulmen
av den religiösa tvångslagstiftningen i vårt land och
som ett betänkligt ingrepp i den enskildes tankefrihet
och personliga säkerhet.
Själva förhållandet, att man gång på gång måste
utfärda dylika förbud och komma med stränga
varningar, bär ju vittnesbörd om att det inte var så
alldeles helt med enheten och att det fanns folk som störde
den kyrkliga ordningen. Tankeströmningar och idéer
tar inte hänsyn till geografiska gränser. Från
utlandet kom inflytelser av skilda slag. Pietister och
herrn-hutare började uppträda i vårt land. Det uppstod här
och var väckelserörelser. I dem kände man från
början betydelsen av det tryckta och lästa ordet. Man
började snart tala om läseri och läsare.
Detta läseri var ingen enhetlig företeelse. Läsarna
kunde växla högst betydligt både i fromhetstyp och
i uppträdande. Där var lagisk pietism med noggrant
iakttagande av det yttre uppträdandet. Där var vid
sidan därav en glättig och ljus herrnhutism, med ett
Lutherska organisationer:
Evangeliska fosterlandsstiftelsen, bildad 1856.
Svenska missionsförbundet, bildat 1878.
Bibeltrogna Vänner, bildat 1911.
Svenska alliansmissionen, bildad 1919.
Baptistiska organisationer:
Svenska baptistsamfundet 1857.
Fribaptistsamfundet 1872.
Pingstväckelsen 190 7/1913.
Örebro missionsförening (1892) 1930-talet.
Helgelserörelser:
Metodist-episkopalkyrkan (1867/68) erkänd
1876.
Frälsningsarmén 1882.
Helgelseförbundet 1885.
Svenska frälsningsarmén 1905.
De svenska frikyrkorörelserna kan uppdelas i tre stora
grupper : Lutherska och baptistiska organisationer samt s. k.
helgelserörelser.
starkt framhävande av vad Jesus gjort i människans
ställe. Men under alla skiftningar hade läsarna något
gemensamt, som gjorde dem till ett främmande och
irriterande element i kyrka och samhälle. De höll sina
konventiklar. Där bad de fritt, icke enligt givna böner.
Där hade också lekmännen möjlighet att uppträda
som förkunnare. Läsarna uppfattade vidare
kristendomen på ett annat sätt än kyrkan gjorde. De sköt
tanken på dopet åt sidan och talade i stället främst
om omvändelse och personlig upplevelse av frälsning.
De skilde vidare på människor och människor. De
talade om »omvända» och om »oomvända».
Uppdelningen förde de vidare även med avseende på
prästerna, så att de skilde på »levande präster» och
»världspräster». Icke minst denna uppdelning och
gruppering av människorna kunde lätt bli en
anledning till spänning, strid och förföljelse. Den väckte
anstöt.
Läseri fanns det alltså av olika valör här och var i
landet redan under 1700-talet. Men till någon yttre
apparat med organisationer eller samfund ledde icke
detta läseri. Tiden var inte mogen för verklig
för-samlingsbildning. En liten församling som bildades i
Stockholm under 1730-talet förde medlemmarna
direkt i fängelse. Som jämförelse med vår tids rikt
förgrenade förenings- och församlingsliv kan nämnas,
att det så sent som vid sekelskiftet 1800 inte fanns
flera fria sammanslutningar med religiöst program än
Samfundet pro fide et christianismo (bildat 1771)
samt några få hermhutiska kretsar eller societeter.
Den avgörande förändringen kom först några tiotal
år senare.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
