Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frikyrkorörelser — de frikyrkliga väckelsernas historia - De första läsarna och konventikelplakatet - De svenska frikyrkorörelsernas begynnelse - Carl Olof Rosenius och nyevangelismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRIKYRKORÖRELSER I 2 I 7
Den svenska frikyrkorörelsens begynnelse
På håll där man ställt sig kritisk och avvisande mot
den svenska frikyrkligheten har man gärna erinrat
om att den egentligen inte är en inhemsk företeelse,
uppväxt på nationell och luthersk grund, utan en
importvara. Till stor del är detta konstaterande
berättigat. Svenskarna måste ju för sina förbindelser med
utländsk handel och industri ta emot främlingar här
i landet och ge dem frihet att dyrka Gud på sitt sätt.
De eftergifter som de på detta sätt tvingades till var
ju inte avsedda för de svenska medborgarna. Men det
blev allt svårare att förhindra samröre mellan
utlänningarna och svenskarna och att hindra de förra att
bedriva mission här i landet. Mest typiskt framstår
här vad som skedde i samband med George Scotts
vistelse i Sverige 1830-42. Scott innehade närmast
sin ställning i Stockholm som något slags
legationspredikant och själasörjare för de engelska arbetarna här.
Men snart nog predikade han även för svenskar. Och
han var en drivande kraft i de organisationer som
växte fram under 1830-talet, främst Svenska
missions-sällskapet (1835) och Svenska nykterhetssällskapet
(1837). Han startade uppbyggelsetidningen Pietisten
(1842), som såsom ingen annan tidning blev den
evangeliska väckelsens språkrör och bärare. Han
insamlade medlen till »vårt lands första missionshus»,
Engelska kapellet i Stockholm, sedermera
Betlehemskyr-kan, som uppfördes 1838-40 och där predikan
började hållas på svenska vid sidan av de offentliga
gudstjänsterna i stadens kyrkor.
Carl Olof Rosenius och nyevangelismen
George Scotts verksamhet har i allmänhet
betraktats som början till den svenska frikyrkorörelsen.
Hans mest bekante medhjälpare och arvtagare, Carl
Olof Rosenius, är emellertid ett vittnesbörd om
att det utländska inflytandet alls icke är den enda
faktorn att räkna med, när man vill förstå denna
rörelses uppkomst och utveckling. Carl Olof Rosenius
stammade från Norrland. Och han hade redan från
sin barndom kommit i förbindelse med det s. k.
norrländska nyläseriet. I detta nyläseri ville man framför
allt göra allvar av Luther och hans lära om
rättfär-diggörelsen genom tron allena. Man ansåg det som en
stor fara att låta moralisk prestation eller religiös
upplevelse bilda grund för frälsningsvissheten.
Nyläseriet ville vara bekännelsetroget.
Från detta norrländska läseri var det alltså som
Rosenius stammade. Och man förstår hans kommande
livsgärning i ljuset av detta förhållande. Rosenius
reste neråt landet till Stockholm och Uppsala för att
studera till präst. Han lärde emellertid känna Scott.
Det betydde en vändpunkt i hans planer. När Scott
måste lämna landet (1842), trädde Rosenius i hans
ställe som redaktör för Pietisten och som förkunnare
för de skaror som brukat samlas i det engelska ka-
Vårt lands första missionshus var Betlehemskyrkan invid
Hötorget i Stockholm, uppfört 1838—40. Här predikade
engelsmannen George Scott under sin vistelse i Sverige i
början på 1840-talet. Vid den omfattande nyplaneringen av
nedre Norrmalm har detta frikyrkosveriges historiska
minnesmärke fått skatta åt förgängelsen.
pellet. Rosenius förblev lekman, han lät inte prästviga
sig, men likväl utförde han en regelbunden
prediko-gärning. Detta blev av utomordentlig betydelse för
utvecklingen. Även om Rosenius själv var försiktig
och t. o. m. bekämpade separatistiska tendenser,
vande han genom sitt uppträdande huvudstadens folk
vid tanken, att Guds ords predikan inte
nödvändigtvis måste vara knuten till en vigd kyrkans man eller
ett invigt kyrkorum. Dels genom denna sin ställning
till lekmannaförkunnelsen, dels genom sitt från
norr-landsläseriet ärvda starka betonande av
rättfärdiggö-relsen genom tron formade han den fromhetsriktning
som efter honom kallats rosenianismen men oftast
benämnes nyevangelismen. Det blev den rörelse ur
vilken sedan de skilda formerna av fri evangelisk
verksamhet och frikyrklighet skulle växa fram.
Rosenius och hans likasinnade hade naturligtvis
inte kunnat verka som de gjorde, om inte den stränga
religionslagstiftningen hade luckrats upp under
tidens gång. Först vid 1800-talets mitt kom emellertid
de för utvecklingen avgörande förändringarna i lagen.
Konventikelplakatet upphävdes 1858. Två år senare
tillkom den första s. k. dissenterförordningen. Den
gav svenska medborgare rätt att utträda ur den
svenska kyrkan och övergå till andra erkända samfund
eller att bli dissenters, dvs. »annorlunda tänkande».
Dessa lagändringar öppnade möjlighet för den fria
religiösa rörelsens verksamhet och gav den en erkänd
plats inom samhället. Även inom svenska kyrkan
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
78—407567 m
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
