Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Främre Orienten — en världspolitisk brännpunkt - Främre Orienten råkar i glömska och — återupptäckes - Suezkanalen förkortar sjövägen till Indien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
_____________________________________________________________________ FRÄMRE ORIENTEN 124.I
Den 11 december 1869 öppnades Ferdinand de Lesseps storverk Suezkanalen för trafik. Det historiska ögonblicket högtidhölls
med att en imponerande kortege av flaggprydda fartyg passerade genom den nya farleden. Ombord befann sig bland många
andra celebriteter den franska kejsarinnan Eugénie.
raden, ett slags levande forntidsmuseum. Men
småningom randades även där en ny tid.
Suezkanalen förkortar sjövägen till Indien
En avgörande händelse blev det när Suezkanalen
fullbordades av den franske ingenjören Ferdinand de
Lesseps 1869. Sjövägen till Indien och Östasien
kortades plötsligt av till hälften av det gamla avståndet,
och Medelhavet återvann med ens sin forna betydelse
för orienthandeln. Nästan med kraften hos en
naturlag drogs stormakternas uppmärksamhet till de
berörda trakterna - europeisk politik blev i själva
verket efter mitten av förra seklet i hög grad en
medel-ha vspolitik med tyngdpunkten förlagd till Suez. Tyska
försök att vinna fast fot i Främre Asien via Turkiet
och den påbörjade Bagdadbanan kolliderade snart
med ryska krav på kontroll över Konstantinopel och
Svarta havets inlopp; franska intressen på den
nordafrikanska kusten bröts mot italienska drömmar om
kolonier och ett nytt mäktigt medelhavsvälde; och i
harnesk mot alla dessa strävanden stod engelsmännens
ansträngningar att för egen del ta hand om och skydda
den nya, livsviktiga imperievägen österut. Den bittra
konflikt som slog ut i full låga i det första
världskriget 1914-18 hämtade åtskilligt med bränsle just från
intressemotsättningarna i Främre Orienten.
Händelseförloppet kom först att koncentreras till
Egypten. Där medförde snart den i praktiken fullt
självständige vicekonungens, den s. k. khedivens,
vanstyre och kraftiga skuldsättning i utlandet en
stor-maktsinblandning i landets inre förhållanden. Genom
en ryktbar kupp lyckades den brittiske
premiärministern Disraeli 1875 lägga beslag på en mycket stor
del av kanalbolagets aktier, och 1882 var tiden mogen
för Englands slutgiltiga ockupation av Nillandet. Men
de dramatiska händelserna vid detta tillfälle hade sitt
särskilda intresse för framtiden därigenom, att
engelsmännen då för första gången också stötte på de
yrvakna yttringarna av vad som med tiden skulle bli en
mycket stridbar egyptisk nationaliströrelse. Trycket
utifrån hade redan fått till följd en viss inre samling,
som sökte stöd och småningom fick gensvar hos andra
underkuvade arabfolk. Därmed anslogs en ton som
skulle bli ett av de stora ledmotiven i Främre
Orientens moderna historia.
Medan den berömde engelske
kolonialadministratören Evelyn Bäring, sedermera lord Cromer, med kraft
byggde ut särskilt den egyptiska bomullsodlingen till
ett viktigt led i det brittiska imperiets hushållning,
förblev de arabiska länderna längre österut i turkisk
hand. Som profetens laglige efterträdare ansågs
kalif-sultanen i Konstantinopel ha stor makt över alla
rätttrogna museimaner, kring hans person borde det
splittrade och vanmäktiga islam stå samlat. Men gentemot
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
