Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Främre Orienten — en världspolitisk brännpunkt - Turkiet begränsas till det egna stamlandet - Rivalitet mellan arabdynastierna - Sionismen, det nya tvistefröet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÄMRE ORIENTEN I 243
En bilburen patrull ur
Jordaniens ryktbara arabiska legion
på rekognoscering ute i öknen.
Legionens skapare och chef är
den legendariske förre brittiske
officeren Grubb pascha. Dess
uppgift var ursprungligen att
hålla de stridbara och
plund-ringslystna beduinstammarna
i schack. Numera kan legionen
huvudsakligen ägna sig åt
rutinmässig polistjänst och sökande
efter vatten. Den är ur militär
synpunkt ett elitförband och
har undergått specialutbildning
för ökenstrider.
Ett uttryck för att nu något nytt skulle begynna var
att landet bytte namn och blev Iran. T. o. m. i det vilda
och barbariska fjällandet Afganistan långt borta vid
Indiens gräns gjorde sig en liknande strävan mot
modernisering i västerländsk anda gällande under kung
Amanullah.
Rivalitet mellan arabdynastierna
Detta bälte av självständiga muhammedanska
stater i norr motsvarades i söder av Ibn Sauds nya
Arabien. I skydd av de vida ökenområdena byggde
vahabiternas stridbara, puritanska sekt under hans ledning
upp en betydande makt i det inre av halvön och
fördrev omsider även el-Hussein från Mecka och
Hed-jaz’ kustland. De forna ledarna för den arabiska
frihetskampen, Husseins båda söner Feisal och Abdullah,
fann tröst och skydd i brittisk-kontrollerade områden,
den förre som kung i den nyskapade mandatstaten
Irak, den senare som emir i Transjordanien.
Samhörighetskänslan inom arabvärlden kom på så sätt att lida
ganska avsevärt genom den ständiga avundsjukan och
fiendskapen de rivaliserande dynastierna emellan. Och
mellan de fria staterna i norr och söder kunde England
och Frankrike etablera sig längs de gamla, strategiskt
viktiga genomgångsvägarna, vilkas betydelse
ingalunda minskat genom tillkomsten av rika petroleumfält
i Persien och norra Irak.
Sionismen, det nya tvistefröet
Strängt taget var det först genom
balfourdeklara-tionen 1917 som världen fick kännedom om
sionis-mens existens. Denna märkliga rörelse, som ville
återföra det judiska folket till dess forna stamland, hade
emellertid redan då ägt bestånd i flera årtionden,
fastän dess synliga resultat fortfarande var skäligen
blygsamma. Ännu så sent som vid det första
världskrigets början 1914 uppgick antalet judiska kolonister
till blott ca 12 000. Vid det andras utbrott 1939
närmade sig siffran snabbt 500 000. Under samma tid
hade också denna judiska immigration blivit ett av
de största politiska problemen i Främre Orienten.
Visserligen förde strömmen av judar med sig en
ytterst märklig ekonomisk uppblomstring i det
fattiga Palestina. Förut öde och folktomma trakter
förvandlades raskt till rika kulturmarker runt de
sionistiska mönsterkolonierna, och apelsinexporten steg år
från år, i all synnerhet sedan inbördeskriget i Spanien
försvagat en svår konkurrent om den viktiga
julmarknaden. Och visserligen utövade de lysande
konjunkturerna i det Heliga landet t. o. m. under de värsta
depressionsåren i början av 30-talet en så stark
lockelse på befolkningen i grannländerna, att även den
arabiska invandringen antog aktningsvärda
proportioner. Men icke desto mindre blev stämningen mellan
de båda semitiska folken snart avog och slutligen rent
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
