Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Främre Orienten — en världspolitisk brännpunkt - Sionismen, det nya tvistefröet - Engelsk reträtt - England fick kämpa ensamt för Suezkanalen - Kriget är slut, men oron fortfar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1244 FRÄMRE ORIENTEN ____________________________,
fientlig. Redan i slutet av 1920-talet föll de första
skotten i den kamp som efter åtskilliga förspel två
årtionden senare skulle slå ut i ett stort och allmänt
inbördeskrig.
Orsakerna till denna tvekamp var många och för
den utomstående till ej ringa del svårförstådda från
mera fömuftsenliga utgångspunkter. Det kunde synas
som om bägge folken skulle ha en betydande fördel av
den judiska invandringen. Men bland araberna var
helt naturligt bitterheten stor över de svikna löftena
om ett storarabiskt rike, och misstänksamheten mot
Västerlandet var ständigt vaken. Kravet på en rent
judisk stat i vissa ultranationalistiska sionistkretsar var
heller knappast ägnat att lugna den arabiska
opinionen. Inget av de båda folken var i grunden till freds
med mandatregeringens åtgärder. Från det ena
hållet hävdades, att den tillåtna judiska invandringen
var för liten; på den andra sidan ansågs den tvärtom
för stor. Det blev därför helt naturligt England som fick
sitta emellan. Dess politik fick ett tycke av balansgång
på en knivsegg.
Engelsk reträtt
Englands hållning i Främre Orienten under
mellankrigstiden kan lämpligen betecknas som en oavbruten
reträtt. Redan 1922 erkändes Egyptens fulla
självständighet, ehuru det nya fördraget gav britterna rätt att
hålla vissa strategiskt betydelsefulla punkter och
främst själva kanalområdet besatta. 1932 var det Iraks
tur att uppnå samma ställning. Allteftersom den
tyskitalienska politiken blev aggressivare, tvingades
England till allt större försiktighet med hänsyn till den
arabiska opinionen. Men på samma gång medförde
det nya hotet stundom en viss lättnad. Betecknande
var sålunda, att det italienska överfallet på Abessinien
1935 och den härigenom ökade faran för Suez gjorde
de egyptiska nationalisterna vida mjukare och mera
benägna att få till stånd en överenskommelse med
England 1936 som också passade den andra parten.
England fann ej heller någon anledning att
motsätta sig de tendenser till ökad samverkan mellan
de fria muhammedanska staterna som vid detta laget
började ta sig påtagliga uttryck. Det storarabiska
riket förblev visserligen tills vidare en framtidsdröm,
men i dess ställe trädde 1936 ett förbund mellan Irak
och Saud-Arabien, till vilket något senare även Jemen
anslöt sig. Ungefär samtidigt härmed ingick likaså den
muhammedanska världens nordligaste stater, Turkiet,
Irak, Iran och Afganistan, den s. k. asiatiska
fyrmakts-pakten, vari man överenskom att ömsesidigt
respektera varandras gränser och att samarbeta i alla
gemensamma internationella frågor. Till denna pakt anslöt
sig sedermera Egypten, och Bagdad kom att bli ett
viktigt centrum för samarbetet mellan de olika folken
i Främre Orienten. Förhållandet till England förblev
dock även i fortsättningen tämligen kallsinnigt, och
härtill medverkade ej blott de tidigare erfarenheterna
av britternas politik i dessa trakter utan även
förhållandena i Palestina och det engelska samröret med
Frankrike, vars herravälde över Syrien kunde
uppehållas blott genom ett nästan oavbrutet krig mot
arabiska upprorsmakare.
England fick kämpa ensamt för Suezkanalen
När det andra världskriget bröt ut, uteblev också
allt arabiskt stöd åt engelsmännen vid försvaret av
Egypten och Suez. Den tyska erövringen av Grekland
och det tysk-italienska anfallet österut längs den
nordafrikanska kusten under Rommel skapade
utomordentligt kritiska situationer för britterna. En
planerad tysk kupp i franska Syrien, som sträckte sina
verkningar vidare till Irak, där en av axelmakterna
inspirerad revolt sattes i scen, avvärjdes i sista stund.
Först på hösten 1942 kom ett omslag, då Montgomery
genom sin stora seger vid el-Alamein tio mil väster om
Alexandria lyckades slutgiltigt avvärja den
överhängande faran för britternas ställning i Främre Orienten,
i själva verket en av de mest avgörande händelserna i
detta världskrig. Men under hela denna krisfyllda tid
förblev araberna passiva åskådare till en storartad
för-svarsstrid, som i ej ringa grad måste ha betytt
åtskilligt även för deras framtida frihet, såvida de ej i
likhet med stormuftin av Jerusalem t. o. m. samarbetade
med axelmaktema.
Så kom kampen om Egypten och Suez att betyda
mycket för hela krigets utgång. Och den hade haft sin
motsvarighet under det första världskriget, fastän
Montgomerys roll på den tiden spelades av Allenby
och Rommels av Liman von Sanders. Men i de övriga
länderna var dock situationen en helt annan. Turkiet,
då Tysklands bundsförvant, kom nu att tjäna som en
ytterst betydelsefull damm mot nazisternas tryck
österut. Och genom Persien, som 1914-18 hade varit
en framträdande tysk spioncentral och intrighåla, gick
denna gången en av de viktigaste leveransvägarna för
amerikanska krigsförnödenheter till ryssarna.
Kriget är slut, men oron fortfar
Det sista krigets vapenbrödraskap har som bekant
efter dess avslutning ersatts av djup misstänksamhet
och en alltmera skärpt motsättning mellan öst och väst.
Det är helt naturligt, att detta satt djupa spår också i
Främre Asien. Den gamla fientligheten mot England
under tsartiden, som endast bristfälligt kunde bringas
ur världen genom bl. a. Persiens uppdelning i två
skilda intressesfärer 1907 och det hemliga avtalet om
Turkiets delning 1916, förefaller ha gått i arv till det
kommunistiska Ryssland. Kravet på kontroll över
inloppet till Svarta havet är lika aktuellt som någonsin.
Och i Persien har behovet av skydd för de livsviktiga
petroleumfyndigheterna i Baku och påträffandet av
nya fyndigheter inom persiskt territorium framkallat
ett starkt ryskt tryck mot detta land.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
