Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fåglar — bevingade varelser - Urfågeln visar släktskap med reptilerna - Fåglarnas flykt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
________________________________________________________________________ FÅGLAR I269
var bra att klättra med. Den var ej större än en kråka,
alltså en relativt liten och lätt varelse. Det mest
utmärkande draget var nog rörligheten, som sedan nått
så hög utveckling hos våra fåglar. På marken
förflyttade den sig tydligen springande, varunder den
flaxade med vingarna och tog långa flykthopp, som ökade
hastigheten.
En märklig påminnelse om urfågeln får man av den
i Amasondalen levande zigenarfågeln
(Opistho’co-mus), vars ungfåglar har klor på de två första
fingerlederna på vingarna och med dessas tillhjälp griper
om grenarna och klättrar omkring i träden.
Fåglarnas flykt
Ofta har framhållits, att vingslagen markerar den
mest påfallande skillnaden mellan människans
flygkonst och fåglarnas. Vingspetsens rörelser, de
viktigaste för flykten, kan dock närmast liknas vid
propellerns. Luften silar igenom vingpennorna, då vingen
lyftes. Vid nedslaget sluter de sig tätt till varandra,
varigenom det luftmotstånd till stor del ernås som
behövs för tillräcklig bärkraft. Den ansträngande
flykten fordrar en kraftigt utvecklad muskelapparat.
Denna är fästad vid en väldig benkam längs bröstets
mittlinje (saknas hos strutsen, starkast utbildad hos
t. ex. kolibrier och svalor). Skelettets längsta ben är
ihåliga, utom hos strutsen och de minsta flygarna
(svalor och kolibrier), och i dem såväl som mellan
kroppens mjuka delar finns luftsäckar, som står i
förbindelse med lungorna. De tjänstgör huvudsakligen
som luftreservoarer till båtnad för andningen under
flykten. Enligt somliga författare sker denna
nämligen genom rörelser icke av bröstkorgen utan av
vingarna i samband med flygmusklernas tryck på
luftsäckarna. Fågeln blir därför aldrig andfådd.
Flygningens teknik och lagar kan här inte skildras.
Några av de senare rönen bör dock anföras. Ett
allmänt känt förhållande är, att många större fåglar
(svanar, gäss, tranor) gärna ordnar sig i plogform. Detta
beror på att bakom en flygande fågel en uppåtgående
luftvirvel uppstår, i vilken den efterföljande får in
sin ena vinge och på så sätt vinner lättnad vid dennas
uppslag. Av särskilt intresse är fågelkroppens vikt
i förhållande till vingens storlek. Så väger en stork
4 kg, och hans utbredda vingar har en yta av /a m2.
Belastningen blir följaktligen 8 kg på varje m2. Hos
duvan är den blott 6 kg, hos en sparv 4 kg per m2. Vi
själva kan flyga med en belastning av 200 kg per m2!
Stora fåglar har större belastning per ytenhet än
smärre, emedan de har proportionsvis mindre vingar.
Fåglar som kan flyga uppnår inte heller någon
avsevärd storlek, åtminstone inte vid jämförelse med
däggdjuren.
Fågeln fängslar våra ögon allra mest med sin flykt,
då den på utbredda vingar med lekande lätthet svävar
i luften. Under glidflykten förhåller sig hos större fåg-
Den fossila ödlefågeln Archaeopteryx, »urfågeln», som den
också kallas, har stor betydelse som förbindelselänk mellan
kräldjur och fåglar. Här ovan visas en rekonstruktion efter
de avtryck som bevarats i berglagren från juratiden. Lägg
märke till de ödlelika käkarna, som har tänder, samt de tre
fria fingrarna på vingarna. Fågeln använde säkerligen sina
vingklor till att klättra i träden.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
