Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Färg — färg och färgämnen - Färgäkthet - Färgämnen - Pigmentfärger - Organiska och syntetiska färgämnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1284 FÄRG
Färgäkthet
För att ge ett visst underlag eller ett tyg en viss
önskad färgnyans står i allmänhet ett mycket stort antal
färgämnen till buds. Genom färgblandning skulle man
emellertid kunna nå varje möjlig färgnyans med hjälp
av endast ett ringa fåtal utgångsfärgämnen.
Anledningen till att man inte kan inskränka sig till ett fåtal
blandningsfärgämnen är, att de olika färgämnena dels
har olika lämplighet i olika bindemedel eller olika
förmåga att fästa på skilda textila material, och dels att
de uppvisar mycket olika äkthetsegenskaper. De flesta
organiska färgämnen (se nedan) har sålunda
obetydlig ljusäkthet, dvs. bleks relativt fort av ljuset. Andra
färgämnen uppvisar otillräcklig äkthet mot luftens
inverkan, tål inte vatten eller tvättning eller, för att ta
ett speciellt exempel, är inte svettäkta.
I detta sammanhang kommer givetvis även
prisfrågan in. Anledningen till att våra färgfabriker och
fär-gerier arbetar med ett så omfattande sortiment av
färgämnen är, att man eftersträvar att nå önskad
färgnyans med de i varje särskilt fall fordrade
äkthets-egenskaperna till billigast möjliga pris.
Färgämnen
Som framgår av det föregående kan färgämnena
indelas i två stora huvudgrupper: pigment, som
består av ett i resp, bindemedel olösligt pulver och av
vilka lacker, oljefärger eller limfärger framställs och
färgningsämnen eller för korthets skull färgämnen,
som skall vara lösliga, vanligen i vatten, och som
färgar godset genom att detta doppas i lösningen.
Av pigmenten kan man särskilja tre huvudslag:
1) jordfärgerna, som förekommer i naturen och efter
rening eller annan förbehandling direkt lämpar sig
för färgframställning (t. ex. ockra), 2)
mineralfär-gema, som är oorganiska föreningar vilka framställs
på kemisk väg (oorganiska, syntetiska färgämnen,
t. ex. järnoxidgult), samt 3) de organiska pigmenten,
som även framställs på kemisk väg (t. ex.
heliogen-blått, ett av våra nyaste färgämnen).
Pigmentfärger
Jordfärgerna hör till de äldsta färgämnen, som
människan tagit i bruk. Vissa av dem har i gångna
tider nått stor ryktbarhet, t. ex. ultramariner, som
ursprungligen framställdes genom finkrossning och
rening av en halvädelsten, lapis lazuli, och som
bokstavligt talat betalades med sin vikt i guld. Flertalet
jordfärgämnen, dvs. med dessa jämförbara
mineralfärgämnen, framställs i våra dagar på syntetisk väg i
större renhet och med egenskaper som inte sällan
överträffar jordfärgernas.
Mineralfärgerna utgörs av oorganiska föreningar
-oxider, sulfider, silikater etc. - och av olika metaller.
Bland de särskilt viktiga mineralfärgerna kan här
nämnas:
Vita färger: zinkvitt, blyvitt, titanvitt, täckzink
(litopon, zinksulfid). Gula färger: järnoxidgult
(syntetisk ockra), kromgult, zinkgult, cadmiumgult (en
synnerligen beständig gul färg). Röda färger:
järn-oxidrött (»Falu rödfärg»), cinnober, cadmiumrött
(mycket beständig). Blå färger: koboltblått,
ultramarin, manganblått. Gröna färger: kromoxidgrönt,
krom-oxidhydratgrönt (»smaragdgrönt»). Bruna färger:
diverse järnoxidfärger. Svarta färger: järnoxidsvart,
bensvart.
De organiska pigmenten är av tvenne slag, dels
sådana, som i sig själva utgörs av ett olösligt pulver,
exempelvis hansagult och heliogenblått
(phtalocya-ninblått, ett för ca 15 år sedan upptäckt, synnerligen
äkta och färgstarkt färgämne), dels lösliga
färgämnen som i olöslig form utfällts på ett vitt eller annat
färgpigment. Exempel på det sistnämnda slaget,
färg-lacker (ej att förväxla med »lackfärger») eller
sub-stratfärger, är krapplack och to’nerrött.
Organiska och syntetiska färgämnen
Ända till mitten av förra århundradet använde man
så gott som uteslutande i naturen färdigbildade
färger. Nu framställs däremot de flesta organiska
färgämnen syntetiskt, framför allt ur bensol, som fås ur
stenkolstjära. Man kan framställa färger i alla
tänkbara färgtoner och nyanser. I fråga om äkthet,
tillförlitlig renhet, motståndskraft mot sol, vatten och
kemikalier kan de förnämsta tjärfärgämnena ej
överträffas av några andra färger, vare sig mineral- eller
växtfärger.
Redan de gamla egyptierna kände till en del
organiska växt- och djurfärger. Från fynd i gravar har
man funnit, att de använde bl. a. in’digo, alzarfn
(krapp) och purpur. Romaren Plinius anger ett
flertal metoder för färgning med växtfärger. De här
uppräknade färgämnena var under århundraden de mest
använda. Efter Amerikas upptäckt tillkom dessutom
färgträ och kochenill (karmin).
I mitten på 1800-talet inträdde så en ny epok i
färgämnenas historia. Den organiska kemin hade då
kommit så långt, att de första syntetiska färgämnena
kunde se dagen. År 1858 framställdes det första av
dem. Man hade funnit, att febermedlet kinin vid
smältning med kaliumhydroxid sönderdelades,
varvid bl. a. anilin bildades. En ung engelsk student,
William Perkin [påskin] föresatte sig att omvänt
bygga upp kinin ur anilin. Han lyckades dock ej
därmed (problemet är numera löst) utan fick i stället
en mörk massa, varur han kunde isolera ett vackert
violett färgämne av en dittills aldrig förut sedd
klarhet. Färgämnet fick namnet mauvein (malvafärgad).
Upptäckten åstadkom stort uppseende, och man satte
snart i gång med fabriksmässig framställning. Ett kg
av färgämnet kostade då mer än 2 000 kr. Nu kan man
få köpa det för några få kronor. Det har för övrigt
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
