Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förbränning och oxidation — livsviktiga processer - Vad menas med explosion?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1296 FÖRBRÄNNING och OXIDATION
LIVSVIKTIGA PROCESSER
Förbränning och oxidation.
Förban-ningen är utan gensägelse en av de viktigaste kemiska
processer som försiggår på vår jord. Genom
förbränning i våra eldstäder och spisar erhåller vi det värme
som erfordras för att värma upp våra bostäder och
laga vår mat. Vid förbränningen av stenkolen under
ångpannan i ångmaskinen eller ångturbinen får vi den
energi som behövs för att driva en del av våra
maskiner, och vid förbränningen av födan i vår kropp får vi
den energi som vi behöver för att kunna leva.
Visserligen håller den med vattenkraft alstrade elektriciteten
på många håll på att konkurrera ut
förbränningsprocesserna. Ångmaskinen ersätts av motorn, och
vedspisen blir elektrisk. På ett område kommer dock alltid
förbränningen att vara den förnämsta energialstrande
processen, nämligen i människokroppen.
Muskelmaskinen kommer alltid att förbli en förbränningsmaskin.
Länge antog man, att förbränning berodde på
utveckling av ett särskilt eldämne, kallat flogiston, varpå
vissa kroppar var rika och andra fattiga. Eld betydde
enligt denna uppfattning, att flogiston utvecklades
med stor ymnighet. T. o. m. Scheele, syrets upptäckare,
synes ha varit anhängare av flogiston-teorin, som
definitivt avlivades först 1774 av den berömde franske
kemisten Lavoisier [lavoasie’].
För att en förbränning skall äga rum fordras för det
första ett brännbart ämne och för det andra ett ämne
som kan underhålla förbränningen. För att
förbränningen skall försiggå med praktiskt märkbar hastighet
fordras slutligen, att det brännbara ämnet är uppvärmt
till en viss lägsta temperatur, antändningstemperaturen.
Vanligen består en förbränning i att det brännbara
ämnet förenas med syre, men även i andra ämnen,
som t. ex. svavelånga och klor, kan förbränning ske.
Vid förbränning med syre förenar sig syret med det
brännbara ämnet, varvid kemiska föreningar, som fått
namnet oxider, bildas. Förbränning med syre kallas
därför även oxidation. Ofta används ordet förbränning
endast om reaktionen sker vid hög temperatur och
under eldfenomen, t. ex. förbränning av en brasa.
Skillnaden mellan en metall och en icke-metall är
bl. a. den, att den vid metallens förbränning erhållna
oxiden med vatten ger ett alkali, medan icke-metallens
oxid med vatten ger en syra. Så löser sig den vid
oxidation av metallen natrium bildade natriumoxiden i
vatten till natriumhydroxid (natronlut), den vid
energisk förbränning av svavel erhållna svaveltrioxiden i
vatten till svavelsyra. De flesta metaller med
undantag av de ädla metallerna (guld, silver, platina,
kvicksilver) oxideras i luften och överdras härvid med en
hinna av metalloxid. Denna hinna förhåller sig
mycket olika för olika metaller. I vissa fall fäster den
mycket hårt, och då skyddar den metallen mot vidare
angrepp av luftens syre. Så är t. ex. fallet med zink,
som på grund härav är mycket beständig mot
luftens inverkan (galvaniserad plåt). Hos aluminium är
förhållandet ännu fördelaktigare.
Aluminiumoxidhin-nan är nämligen så tunn, att metallen lyser igenom.
Föremål av aluminium håller sig därför skenbart
blanka i luften. Rost, järnoxid, är däremot en
oxidbeläggning, som mycket illa häftar vid metallen.
Rosten flagar mycket lätt av och är dessutom så porös, att
luftens syre kan tränga in och vidare angripa det
underliggande järnet. Rostbeläggningen skyddar således
ej järnet. Liknande är förhållandet med kopparoxiden.
Vid förbränning av organiska ämnen, som alla är
uppbyggda av kol och väte som huvudbeståndsdelar,
bildas vid tillräckligt lufttillträde koldioxid och
vatten, som är vätets oxid. Vid underskott av syre bildas
däremot den giftiga koloxiden.
En fast kropp förbrinner i och för sig alltid utan
låga, den bara glöder. Gaser däremot brinner med låga.
Lågan av själva gasen är aldrig lysande, endast svagt
färgad. Att vissa gaser brinner med starkt lysande låga
beror på att en större eller mindre mängd fasta
kroppar glöder i dem. Så är t. ex. förhållandet med
stearinljuset, där det gulvita lysande skenet uppstår på grund
av glödande kolpartiklar. Att stearinljuset överhuvud
taget brinner med låga, ehuru det är ett fast ämne,
beror på att stearinet först smälter och förflyktigas.
Vissa metaller förlänar en icke lysande låga en
karakteristisk färg, om de upphettas i lågan. På färgens
utseende kan man ofta känna igen, vad det är för en
metall.
Vad menas med explosion?
En explosion är ej något annat än en kemisk
förbränning, som försiggår med mycket stor hastighet,
vanligen minst 2 000 meter i sekunden. Den hastighet
varmed en förbränning sker beror förutom på
temperaturen även på hur lätt syret är åtkomligt för det
brännbara ämnet. Är syre eller något syreavgivande ämne
(oxidationsmedel) bara tillräckligt intimt blandat
med det brännbara ämnet, kan man få vilket brännbart
ämne som helst att förbrinna explosionsartat.
Förbrän-ningshastigheten kan ökas på följande sätt: 1. Det
brännbara ämnet finfördelas och blandas med luft.
En järnspis t. ex. anser man väl som det mest eldsäkra
som finns. Filar man sönder järnet och strör ut det i
luften, kan man dock lätt tända det, och det brinner
då under gnistkastning (utan låga). Som exempel
kan julens s. k. tomtebloss nämnas. Mjöldamm har
t. o. m. förorsakat farliga kvarnexplosioner. Den
största finfördelning ett ämne kan undergå inträffar om
det överföres i gasform. Brännbara gaser blandade med
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
