Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekiska gudaläran — Olympens mångbesjungna gudavärld - Dionysos — extasens och rusets gud - De inspirerande muserna - Nymfer och gratier, satyrer och silener - Eros—Amor—Psyke - Andra mytiska gestalter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I43O GREKISKA GUDALÄRAN ___________________________
satte det heliga vanvettet över förnuftet. Den går som
en underström genom den hellenska kulturen och
framhäver inspirationen och den poetiska glöden
framför den förnuftiga besinningen. De varje år
återkommande stora festerna, dionysierna, hade samtidigt en
djup mystisk och uppsluppet karnevalsartad prägel.
De gav upphov till den grekiska dramatiken. Det
betecknar en seger för hellensk kultur, att Dionysos
kunde tämjas och göras till en social gud, representant för
sund fruktbarhet och dramatisk diktning.
De inspirerande muserna
De hittills nämnda gudarna har varit individer i
mänsklig gestalt, men grekernas gudavärld upptar
också en del mera obestämda krafter. Dit hör
sånggudinnorna, de nio muserna, diktarnas
inspirationskälla. En helgedom för muserna hette på grekiska
musei’on (latin: museum). Detta namn användes även
om föreningar som dyrkade musiska konster och
längre fram om det vetenskapliga institutet i Alexandria.
Muserna blev alltså efter hand symboler för konster
och vetenskaper. Så fick KleEo (latin: Clio), som var
ryktets och eposets musa, historieskrivningen på sin
lott, UranEa astronomin, Melpome’ne tragedin,
Ta-lei’a (latin: Thalia) komedin, Terpsiko’re
körsången och dansen, Erato’ (latin: E’rato)
kärleks-poesin, KallEope elegin och hjältedikten, Euter’pe
flöjtspelet och Polyhym’nia hymndiktningen.
Nymfer och gratier, satyrer och silener
Överallt i naturen såg hellenerna övernaturliga
krafter, särskilt där källor sprang fram. Dessa platser stod
under ett slags beskydd av nymjerna. De levde som
naja’der i källorna och som drya’der i träden och
bevarade alltid sin huldrenatur. Havsgudinnorna
kallades nerei’der och var lockande och farliga huldror.
Kari’terna (latin: gratierna), som i allmänhet antogs
vara tre, representerade skönheten och vandrade i
Afrodites eller med muserna i Apollons följe. Andra
gudomliga väsen var t. ex. Di’ke, rättens gudinna,
Ne’-mesis, hämndens och vedergällningens gudinna, och
de tre ödesgudinnorna eller moi’rerna, vilka hos
romarna kallades parcer. Dessa spann varje människas
livstråd: Kloto drev spinnrockens hjul, La’kesis
spann, och A’tropos klippte av tråden, när livsloppet
var till ända.
Andra väsen, som motsvarar våra huldror och troll,
är i den hellenska mytologin de tre trollen gorgo’nerna,
av vilka Medu’sa, som med sin blick kunde förstena
en människa, var farligast. Sirenerna lockade i
fåglars eller sköna kvinnors skepnad de sjöfarande in
mot klipporna och döden, Skylla och Karyb’dis
hotade också sjömännen. Erin’nyerna (latin:
fu’ri-erna) var de oskyldigt dräptas hämndgudinnor, vilka
förföljde mördarna. Bland de manliga smågudarna
märks Dionysos’ följeslagare saty’rerna,
bockmän
niskorna, och sile’nerna, hästmänniskorna. En
berömd silen var MaEsyas, som dj ärvdes tävla med
Apollon i flöjtspel och därför dömdes att flås levande.
Satyrerna uppfattades efter hand som ett slags
harmlösa smådjävlar, och det är från dem kristendomens
djävul ärvt hornen och svansen. Havsgudarna kallades
trito’ner, och de enögda smideskunniga bergtrollen
hette kyklo’per. De vilda kenta’urerna hade
mänsklig överkropp och hästens bakkropp.
Alla naturfenomen personifierades av hellenerna,
ehuru de inte alltid blev föremål för dyrkan. Så var
He’lios, solens gud, en titan liksom Sele’ne (latin:
Luna), månen; morgonrodnadens gudinna hette E’os
(latin: Aurora) och regnbågens Iris. Vindarna var
också gudar, och mäktigast bland dem var Bo’reas,
nordanvinden (»Kung Bore»).
Eros—Amor—Psyke
I den äkta folktron är Eros en mäktig
fruktbarhets-gud, men i diktningen gjordes han till en skön yngling
och slutligen till en ostyrig pojke, som tände lidelse
och förälskelse i unga människors hjärtan med sina
säkra pilskott. Afrodite har därför i sitt följe än en
Eros, som romarna kallade Amor eller CupPdo, än en
hel skara bevingade små ero’ter eller amori’ner.
Den romerske författaren Apulej’us berättar, att
den sköne ynglingen Amor älskade och älskades av
Psyke - människosjälen - som genomgår många
öden, innan hon slutligt förenas med sin älskade.
Andra mytiska gestalter
I diktning och bildande konst har genom tiderna
flera hellenska mytologiska väsen kommit att spela
en roll som ingalunda motsvarar den de spelade i
grekisk tro. Dit hör Narkis’sos (latin: Narcissus), som
förälskad i sig själv hänfört stirrade på sin egen bild i
källan, medan Eko tynade bort av försmådd kärlek
till honom. Välbekant är även Karon, färjemannen,
som fraktar de dödas själar över floden Styx till
Ha-des. Ännu i modern grekisk folktro är han dödsguden.
En egendomlig ställning i grekisk religion intar
her0’erna, halvt gudomliga väsen, som var sagohjältar
och sägengestalter. De hade makt över de levande även
efter sin död och måste därför dyrkas - helst vid
graven. Det väsentliga i denna tro var tanken, att när
mannens verk lever kvar i släktens liv som en
betydelsefull faktor, är han själv en verksam kraft. Denna
herosdyrkan utbildades särskilt i Mykene, där man av
ett egendomligt gravskick kan sluta sig till att kungar
och hövdingar dyrkades som övernaturliga väsen
efter sin död. Följden av förbindelsen mellan denna
hjältetro och gravkult blev identifikation av heroer
och sägengestalter från den förhistoriska tiden, så
som vi möter dem i epos, tragedi och annan dikt.
Bilder av gudarna återfinns bl. a. i artiklarna
Bild-huggarkonst och Grekisk konst.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
