Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekisk litteratur — diktningens eviga förebild - Hjältediktens blomstringstid - Lyriken - Det attiska dramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1438 GREKISK LITTERATUR _____________________________
Till verklig storhet höjer han sig, när han i Teogoni’a,
som handlar om världens och gudarnas uppkomst,
prisar rättens okränkbarhet. Verk och dagar kan
närmast karakteriseras som en bondepraktika.
Lyriken
Efter hjältetidens kollektivism följde en tid av
utpräglad individualism. Den enskilde skalden och hans
känslor träder i förgrunden starkare än förut. I
Jo-nien märkes ArkElokos, till yrket landsknekt, som
i knappa och koncisa, intensiva och hänsynslösa
jam-ber gisslade sina fiender. I Sparta eldade TyrtaEos
under messeniska krigen omkr. 650 spartanernas
mod med sina av glödande patriotism burna elegier,
som till flöjt sjöngs framför hären.
På den rika och fruktbara ön Les’bos, där
folklyriken blomstrade sedan gammalt, diktade AlkaEos
mot slutet av 600-talet sina fosterländska sånger och
kärleksdikter. Hans väninna Sap’fo var det gamla
Greklands största skaldinna och en av alla tiders mest
betydande lyriker. Hon hade på Lesbos en skola för
unga flickor, vilka hon undervisade i sång och
musik. Skönare bröllopsdikter än dem hon skrev för sina
elever har kanske aldrig diktats. Mest berömd var hon
för sina kärleksdikter. Sapfo var aristokratisk och fint
bildad, men samtidigt ägde hon ett rikt mått av
primitiv sensualism och sinnlig glöd.
Politiska dikter manande till endräkt och besinning
skrevs av den atenske statsmannen Solon, en av
Greklands »sju vise». Lika måttfull som Solon var, lika
lidelsefull och partisk var Teo’gnis, i vars elegier
man hör genljudet från tyranntidens strider och
politiska brytningar. Ana,kreon var en hemlös,
vandrande sångare, som på 500-talet vistades vid
Polykra’-tes’ hov på Samos och vid HipparTos’ hov i Aten.
I mästerligt byggda, klangfulla och älskvärda verser
besjöng han kärleken och vinet.
En viktig och blomstrande gren av lyriken var
korlyriken, vars dikter vid religiösa och andra fester
föredrogs till sång, dans och musik av goss- och
flick-körer. Korlyriken blomstrade särskilt på Sicilien och
i Sparta, där Al’kman (ca 600) diktade sina sköna
sånger om kärlek och natur. Men dess största namn
är Simo’nides och BakkyTides från Keos samt
Pinzdaros från Tebe, den sistnämnde berömd genom
sina »segersånger» över segervinnarna i de stora
allgrekiska idrottstävlingama.
Det attiska dramat
Den grekiska tragedin har uppstått ur musiken och
var tidigt förknippad med kördanserna. Sitt innehåll
och händelseförlopp fick den från sagan, som
gestaltats i eposet, och den dramatiska dialogen
utvecklades ur körsången. Den första tragedin skall enligt
traditionen ha uppförts av Tespis 534 f. Kr. (se Teater
och drama). Av de »tre stora tragikerna», Aizskylos,
Sozfokles och Eurizpides, lyftes nu det förut
primitiva och outvecklade skådespelet till den högsta
konstnärliga höjd. I Aiskylos’ (525-456) dramer spelar
musik och dans stor roll, och måhända har han själv
skrivit musiken till sina stycken. Hans skådespel står
ännu mitt emellan oratorium och drama, de är
omväxlande och livliga, brokiga, ofta bisarra och utmärks
av en ålderdomlig prakt. De karaktärer han skildrar
är upphöjda och storvulna, och han är gripen av ett
starkt religiöst patos. Av Aiskylos’ rika produktion
har vi sju tragedier bevarade: De skyddssökande,
Perserna, De sju mot Tebe, Prometeus samt Orestèi’a,
som är en »trilogi», dvs. en grupp av tre stycken:
Agamem’non, Gravoffret och Eumeniderna.
Sofokles (496-406) utbildade och lade an på det
dramatiska inslaget i tragedin, han fulländade
dialogen och koncentrerade handlingen. Som
karaktärs-tecknare når han högt; det är levande, lidande och
kämpande människor han skildrar, och hos honom
utvecklas för första gången en karaktär (Kreon i
Anti’-gonej. Humanitet och själsadel är utmärkande
egenskaper för Sofokles. Karakteristiska för honom är
följande ord om samvetets oskrivna lagar (Antigones
replik till Kreon):
Och icke dina härskarbud tillmäter jag
en sådan vikt, att du, en dödlig, gudarnas
oskrivna, okränkbara lagar trotsa må.
Ty ej i dag blott och i går de hava liv,
men evigt; ingen deras uppkomst känner till.
Även av Sofokles finns sju tragedier kvar, Antigone,
Trakiskorna, Konung Oi’dipus, Elek’tra, Filokte’tes,
Ajas och Oidipus i Kolo’nos.
I jämförelse med Aiskylos och Sofokles är
Euripides (480-406) mera modern. Hans syn på livet är
realistisk, och i religiöst hänseende är han tvivlare.
I psykologisk analys är Euripides en mästare. Han
upptäcker kvinnosjälen och kärleken som lidelse och
öppnar därmed ett nytt område för den dramatiska
konsten. Hans tragedi Hippo’lytos (428) gör epok i
världslitteraturen genom sin framställning av
kärleken, som gör sina offer maktlösa. En teknisk nyhet,
som Euripides införde, var soloarian, som plötsligt
avbryter skådespelarnas tal. Hans drama är rikt på
maskinerier och sceniska effekter. Bland Euripides’
18 bevarade skådespel märks Alkesftis, Mede’a,
Hip-polytos, Ifige’nia i T a’uris, I’on, Elektra, Ores’tes,
Backanterna, Ifigenia i Aulis.
Komedins ursprung är troligen förknippat med
den stora Diony^osf esten, som årligen firades i
januari i Aten. Under denna glada vinpressningsfest
drog skaror av burleskt maskerade människor
omkring, sjungande lustiga och ogenerade nidvisor.
Komedin uppstod, anser man vanligen, genom att denna
attiska »kohnoskör» ingick förening med det gamla
doriska narrspelet, som brukade uppföras av
kringresande gycklare. Komedin kan alltså sägas vara en
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
