Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekisk litteratur — diktningens eviga förebild - Det attiska dramat - Den attiska prosan - Hellenismens grekiska litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKISK LITTERATUR 1439
Dionysosteatern på östra
sidan av Akropolis. Ett parti
av åskådarläktaren med
ämbetsmännens marmorstolar
längst fram.
dramatiserad komossång. Den förste som skapade en
konstnärlig komedi av dessa båda element var
Epi-kar’mos på Sicilien, och antikens störste representant
för denna konstart är Aristo’fanes, som verkade
mellan 425 och 388. I sina satiriska, kvicka och djärva
stycken - t. ex. Riddarna, Molnen, Fåglarna och
Ly-sis’trate - gisslade Aristofanes med blodig ironi de
samhälleliga missförhållandena. Hans konst är en
egendomlig blandning av drastisk naturlighet, en
kritiklust, för vilken intet är heligt, och en hög idealitet.
De konstnärliga uttrycksmedlen behärskar han
fulländat, ibland kan han höja sig till den skiraste poesi,
och han är en mästare i att uppfinna en fantastisk
handling.
Den attiska prosan
Dramats blomstring hade förlagt den grekiska
litteraturens medelpunkt till Aten, vars ställning
ytterligare befästes av den rika prosalitteratur som sedan
slutet av 400-talet skapades där. De äldsta
prosaförfattarna skrev visserligen på jonisk dialekt, så gjorde
de gamla joniska filosoferna, och ännu
perserkrigens historiker, Herozdotos från det doriska
Hali-karnassos, valde joniskan till språk för sin stora
historia, Västerlandets första egentliga historiska verk,
ett mästerstycke av levande skildring (efter 430). Men
nästa stora historieverk är skrivet på attiska av en
atenare, nämligen Tuky’dides’ skildring av det
peloponnesiska krigets historia (efter 404). Med sin
inträngande kritik av källorna och sin objektiva analys
av händelser och personligheter är Tukydides’ verk,
som han själv kallat det, »en ägodel för alltid», det
första och största exemplet på en vetenskaplig
historieskrivning.
Herodotos och Tukydides fick många efterföljare,
bland dem Xe’nofon från Aten (300-talet), som
skrev Greklands historia från Atens nederlag till
slaget vid Mantineia (411-362) och skildrade sin
lärare So’krates, men som är mest känd genom
Ana’-basis, den odödliga beskrivningen av de tiotusen
grekiska legoknektarnas återtåg genom ett fientligt
Asien (401-399). Xenofon är en enkel och klar
berättare, men andra historiker är starkt påverkade av
retoriken, som allt mer dominerade litteraturen.
Förmågan att framsäga och författa tal blev
nämligen av allt större betydelse i de små grekiska
stadsstaterna, framför allt i Aten, där praktiska beslut
fattades och domar fälldes av det församlade folket på
torget. En rad stora talare framträdde, bl. a.
Iso’-krates (436-338), som manade till hellensk enhet
i kampen mot barbarerna. Men den store mästaren
blev Demos’tenes (384-322), den grekiska frihetens
eldige förkämpe mot Filip av Makedonien (se
De-mostenes).
Retorikens medtävlare blev filosofin, som även den
med Sokrates fick sin medelpunkt i Aten. Sokrates’
lärjungar, i främsta rummet Platon (se d. o.), gjorde
dialogen - det skenbart otvungna och konstlösa
samtalet - till en filosofisk och litterär genre. Och ännu
i hellenistisk och romersk tid förblev Aten filosofins
centrum, där en omfattande filosofisk litteratur såg
dagen (se vidare Filosofi).
Hellenismens grekiska litteratur
Alexander den stores erövring betydde eljest en
oerhörd expansion för Grekland. Överallt i det väldiga
rike han skapade spriddes grekisk kultur (»hellenism»).
Aten sjunker nu från sin maktställning och blir en
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
