Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekisk litteratur — diktningens eviga förebild - Hellenismens grekiska litteratur - Kejsartiden - Judisk och kristen litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I44O GREKISK LITTERATUR _____________________________
lugn och stilla småstad. Kulturens viktigaste centrum
är Alexandria. Men poesin speglar ej tidens brusande
liv; den blir lek, underhållning, tidsfördriv. Diktarna
förlorar kontakten med folket, och deras verk bär inte
längre ursprunglighetens prägel utan blir alltmer
lärda och utstuderade (»alexandrinism»).
En elegant och förfinad komediförfattare är
Me-nan’dros (342-290), den s. k. nya attiska komedins
skapare. Handlingen i hans stycken är konventionell,
men människoframställningen är realistisk och livfull.
I alla städer, även de minsta, byggdes nu teatrar av
monumentala dimensioner, och på scenerna
uppfördes retoriska bravurnummer, känslosamma dramer
och praktfulla utstyrselstycken. Bland poeterna
märks satirikern Menip’pos och Heron’das, vilken
författade synnerligen realistiska smådikter. Omkring
270 f. Kr. framträder den hellenistiska poesins två
stora mästare, Teo’kritos och Kallfmakos. Teokritos
försökte sig på många diktarter, men mest bekant är
han för sina herdedikter, som är ett uttryck för den
överkultiverade storstadsmänniskans längtan tillbaka
till naturen. Kallimakos var bibliotekarie vid
Mu-sefon, det stora biblioteket i Alexandria, en lärd,
spirituell bokmänniska, sirlig och elegant och ibland en
smula kokett i sin diktning.
Nu framträder även prosaberättelser av olika slag,
bl. a. sagor behandlande Alexanders tåg till Indien
samt fantastiska utopier och äventyrsberättelser.
Hel-lenismen kan sägas ha gett upphov åt både
kärleksromanen och den historiska romanen. Inom
vetenskaperna skapar hellenismen betydande verk, som dock
sällan hör till litteraturen, om man undantar
historieskrivningen. Men av dess alster har vi i behåll blott
delar av Poly’bios’ (200-ca 120) stora historia, som
skildrade hur Rom steg för steg erövrade
medelhavs-världen.
Kejsartiden
Roms uppsving som världsmakt betydde ingen
hämsko på den grekiska litteraturen, som fastmer
härigenom fick nya verkningsfält. Grekerna lärde sig inte
latin - med få undantag som Plutarkos - men alla
bildade romare hade grekiskan till andra modersmål
och det romerska imperiet blev tvåspråkigt. Den
grekiska litteraturen påverkades alltså inte av den
romerska. Men inom den själv uppträdde i det första
seklet f. Kr. en reaktionär riktning, som krävde
återgång till den attiska litteraturens stora mästare och
som därför kallats »atticism». Småningom blev det en
hederssak för alla författare att skriva så som man
skrev i Aten på 300-talet f. Kr. Den litterära grekiskan
upphör därmed att vara ett levande språk.
Fortfarande räknar dock den grekiska litteraturen
betydande författare. Poesin träder visserligen
tillbaka, trots de talrika epigrammen som samlades i
olika antologier, och alla de många retorerna är nu
glömda, hur beundrade de än må ha varit. Men den
kvicke satirikern Lukia’nos (ca 120-180), som i
sina talrika verk gjorde narr av Olympens gudar och
jordens filosofer, har än i dag många läsare.
Lukia-nos står nära romanen, som nu får en rik blomstring.
Vi har i behåll flera kärlekshistorier; den yppersta är
den av en viss Longos (han levde möjligen på
200-talet), som handlar om Dafnis och Kloe och deras
oskyldiga kärlek.
De av Lukianos förhånade filosoferna har tvenne
märkliga och förnämliga representanter i Epikte’tos
(55-135), den lame frygiske slaven, och i kejsar
Marcus Aurelius (121-180), »filosofen på tronen»,
båda stoiker. Men den siste store grekiske filosofen
var nyplatonismens grundläggare PloiTnos
(205-270), vars Ennea’der även litterärt sett hör till den
grekiska litteraturens storverk.
Flera historiska arbeten finns också bevarade från
denna tid. Stor betydelse för arkeologer och historiker
har även Strabons (63 f. Kr.-21 e. Kr.) geografi och
Pausa’nias (200-talet e. Kr.) resebeskrivning av
Grekland fått.
Men den sengrekiska historiker som blivit mest läst
och fått det största inflytandet på eftervärlden är utan
tvivel Plutar’kos (46-efter 120 e. Kr.). Hans
»parallellbiografier» om Greklands och Roms stormän, hans
talrika moraliska essäer och populärfilosofiska
skrifter har tack vare sin angenäma stil och sin författares
vinnande personlighet alltsedan renässansen spelat
en utomordentlig roll i europeiskt kulturliv.
Plutarkos är liksom hela sin samtid
tillbakablickande; hans ideal ligger i en svunnen forntid, då det
levde visa och stora och ädla män. Det nya i den
sengrekiska litteraturen kommer från religiöst håll, från
kristendomen.
Judisk och kristen litteratur
Den kristna litteraturen hade föregåtts av en inte
obetydlig judiskt-hellenistisk litteratur, som
representeras av filosofen Filon (ca 30 f. Kr.-ca 50 e. Kr.),
och av historikern Jose’fos (37-efter 100 e. Kr.),
som skrev om Jerusalems förstörelse. Men den
judiska litteraturen på grekiska ställdes helt i skuggan
av den kristna, först och främst naturligtvis
evangelierna, de paulinska breven och den övriga urkristna
litteraturen, som dock föll utanför vad samtiden
räknade till litteratur.
Med de stora grekiska kyrkofäderna på 200- och
300-talet - Klemens, Ori’gines, Basidios, Gregorius
från Nazianz, Gregorius från Nyssa, Johannes
Krysos’-tomos — erövrar kristendomen emellertid även
höglitteraturen. Men de antika traditionerna lever, tack
vare undervisningen, segt kvar. När den antika
kulturen även i Östern dukar under för perser och
araber, övervintrar den grekiska litteraturen i Bysans
och vaknar snart till nytt och evigt liv.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
