Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Görtz, Georg Henrik von — ministern som gjordes till syndabock - Görtz eftersträvade en snar fred - Göta kanal — det blåa bandet genom Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1522 GÖTA KANAL _________________________________
tig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, Karl XII:s
systerson, skulle bli tronföljare i Sverige och gifta sig med
tsar Peters dotter. Görtz var just på väg till kungen
med ett fredsförslag av denna art, men innan han hann
fram, hade skottet vid Fredrikshald fallit.
De som tog ledningen efter kungens död var Görtz’
fiender, främst arvprinsen Fredrik av Hessen, som
ville ha tronföljden i Sverige överflyttad på sin ätt och
i Görtz såg den holsteinska kandidaturens främsta
stöd. Dagen efter kungens död (1 dec. 1718) häktades
Görtz i Tanums prästgård i Bohuslän av två officerare,
som utsänts av arvprinsen. Därpå fördes han, under
bevakning av 300 man av livgardet, till Stockholm, där
han insattes i stadshushäktet på Södermalm. Nu
började en rättegång mot Görtz inför en kommission, som
bestod av 15 medlemmar, de flesta fiender till den
anklagade. Processen fördes på det mest formlösa och
orättfärdiga sätt. Den anklagade fick icke begagna
rättegångsbiträde, han erhöll icke skriftligen del av
anklagelserna och förvägrades att skriftligen avge
svaromål. Anklagelsepunkterna utgjordes av några
allmänna påståenden, såsom att Görtz motverkat freden,
gett den avlidne konungen fördärvliga råd, förstört
rikets penningverk, haft »elaka avsikter mot Sverige»,
förtalat rikets ämbetsmän, kort sagt att hans egentliga
avsikt varit »att utrota undersåtarna och fördärva
landet». Med rätta kunde Görtz yttra till sitt försvar: »Jag
hoppas kunna försvara min ära för hela världen; och
det är bättre att dö oskyldig än att leva skyldig .. . En
minister kan i mångahanda måtto fela utan att hava
någon elak avsikt, ty liksom en läkare ej kan tillvitas
för att medikamenterna ej hava en god verkan, kan
icke heller en minister anses för brottslig därför, att
hans råd och förslag icke lyckas, om blott avsikten
varit god.» Men ingenting hjälpte. Den 11 febr. 1719
dömde kommissionen enhälligt Görtz att mista livet
och halshuggas på galgbacken; kroppen skulle av
bödeln nedgrävas på avrättningsplatsen. Avrättningen
ägde rum 19 febr. Med största lugn gick Görtz döden
till mötes. Det är intet tvivel om att ett justitiemord
begåtts. Görtz gjordes till syndabocken för en regim
som misslyckats.
En vecka senare försiggick Karl XH:s likbegängelse
i Stockholm. Medan allmänhetens och myndigheternas
uppmärksamhet var upptagen av
sorgehögtidlighe-terna, passade Görtz’ tjänare på att gräva upp hans lik
på galgbacken och i en koffert föra det ur staden.
Småningom hamnade Görtz’ kvarlevor i den lilla staden
Schlitz i Hessen, där familjen ägde ett gods. I stadens
borgkyrka vilar stoftet av baron Georg Henrik von
Görtz. På en minnestavla står bl. a. de ord som Görtz
lär ha tecknat på muren i sin fängelsecell: »Mors regis
fides in regem mea mors» (konungens död och min
trohet mot konungen blev min död).
DET BLÅA BANDET GENOM SVERIGE
Vjota kanal. Äldre tiders
kommunikationsförhållanden i Sverige var ytterst bristfälliga. Ännu
på Gustav II Adolfs tid liknade de svenska vägarna
snarare steniga och trånga gångstigar och en resa
från t. ex. Stockholm till Göteborg, som nu går på
mindre än fem timmar med de snabbaste tågen,
kunde då ta åtskilliga veckor i anspråk. Under
stormaktstiden utbyggdes visserligen ett helt nät av för
dåtida förhållanden goda vägförbindelser, men även
i fortsättningen blev särskilt alla varutransporter
genom inlandet mödosamma och dyrbara och krävde
lång tid. Enklast och bekvämast var därför att i
möjligaste mån begagna sig av farlederna längs kusterna
och de naturliga vattenvägar, som erbjöd sig i våra
sjöar och de få segelbara älvarna.
Redan på Gustav Vasas tid - ja ännu tidigare
-dök den tanken upp att skapa en inre sjöväg genom
Sverige från Östersjön till Göta älvs mynning. Vid
sidan av den nytta, som trakterna närmast omkring den
planerade segelleden skulle få av den nya
förbindelsen, dominerade emellertid vid den tiden önskemålet,
att genom en sådan kanal kringgå den danska tullen
i Öresund och överhuvud förbättra
kommunikationerna med de stora handelsnationerna vid Nordsjön.
En första anspråkslös början på det jättelika
projektet gjordes av Karl IX genom anläggandet av en sluss
vid Lilla Edet i nedre Göta älv och påbörjandet av den
s. k. Karls grav, som kringgick de översta forsarna i
samma älv. Under Karl XH:s tid utförde Polhem en
del kanalbyggnader vid Trollhättan, men arbetet
avstannade efter kungens död och först på sommaren
1800 kunde de första fartygen passera upp till Vänern
genom den då ej fullt 2 m djupa leden.
På Karl XI:s tid hade man diskuterat ett
kanalbygge genom sjön Skagem och längs Letälven och
Svartån till Örebro, som skulle sätta Vänern i
förbindelse med Hjälmaren och Mälaren. När bygget
omsider verkligen kom igång 1800 följde man emellertid
en sydligare sträckning genom Väster- och
Östergötland, där sprängningsarbetena och
slussanläggningarna blev mindre omfattande. Mannen bakom verket
var amiralen greve Baltzar von Plåten, som med en
legendarisk seghet och envishet genomförde detta sitt
livsverk trots all kritik över de oväntat stora
anläggningskostnaderna: 14 milj, riksdaler. Vid sidan av en
stor ekonomisk-geografisk betydelse för den vid
denna tid begynnande industrialiseringen av vårt
land - affärsmässigt blev det dock ingen direkt vinst
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
