Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Halland — kustlandskapet vid Kattegatt - Stranden och kustslätten - Norrut liknar landskapet Bohuslän - Ljunghedar och skogsbygder - Hedarnas historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HALLAND 1531
mot kusten och stundom ända ut i havet, men mellan
uddarna finner vi alltjämt sandstränderna med
deras dyner och flygsandfält. Även kustslätten tränger
ihop sig. Det är inte längre fråga om milsvida slätter
som i söder. Bygden splittrar upp sig i småslätter, som
begränsas av kala eller av ljunghed och skog klädda
höjder. Ännu härskar den gamla halländska
slättgården med sina fyra längor, som omsluter en öppen
gård, men det börjar bli längre mellan husklungorna.
I sänkorna ligger inte bara leråkrar utan också
smärre torvmossar.
Norrut liknar landskapet Bohuslän
I Varbergstrakten slutar det sydhalländska
kustlandet, och Nordhalland tar vid med en natur som antar
alltmer bohuslänska former, ju längre vi kommer mot
norr. Varberg skyddas i nordväst av Getterön, och nu
ser vi skärgården och vikarna - fjordarna, som de
redan här börjar benämnas - som skjuter in i landet.
Med Kungsbackaf jorden och Onsalahalvön har vi
kommit in i en natur som föga skiljer sig från
grannland-skapet i norr. Särö hör redan till »Göteborgs södra
skärgård». Inlandets sönderspruckna, starkt
kuperade terräng når här ut till havet, och kala berg,
ljungmarker och björkbevuxna höjder lämnar föga plats
över åt åkrar och gårdar. Redan söder om Varberg
finner vi de första fisklägena, och norrut får fisket en
större betydelse.
Ljunghedar och skogsbygder
Kustslättens gräns inåt land är ofta skarp och
oförmedlad. Längs dalgångarna sträcker sig bygden
vanligen ett gott stycke inåt land, men däremellan är det
en tvär övergång, mellan slättens uppodlade fält och
obygden. Detta sammanhänger med traktens
geografiska utvecklingshistoria.
När inlandsisen en gång smälte bort från
landskapet, låg kustlandet nedpressat under havsytan. I
dalgångarna sträckte sig fjordar in i landet, och till dem
förde floderna sand och lera, som avsattes och fyllde
igen dalgångarna. Sydvästra Hallands flacka terräng
täcktes helt av avlagringarna och dalgångarna växte
omsider ihop till ett brett kustland. Längre norrut
var fjordarna djupare, och floderna förde mindre
vatten och slam. Landskapet var mer sönderstyckat, och
någon sammanhängande kustslätt kunde därför inte
uppstå här, lika litet som i Bohuslän. Men där
gränsen gick för havets utbredning, där är det också slut
med havsavlagringama och kustslättens odlingar; där
ovan är marken fattig och stenfylld, där är skogens
och hedens område.
Halland är det svenska landskap där ljungheden
spelar eller rättare sagt en gång spelade den största
rollen. Dess makt är nu bruten; allt större vidder
skog planteras eller odlas upp, och snart måste
naturskyddet gripa in för att åt framtiden spara åtmins-
GENERALSTABENS LITOGR. ANSTALT.
Karta över Halland.
tone något av ljunghedarnas storslagna natur och
säregna charm.
Hedarnas historia
Och dock är den halländska ljungheden, när allt
kommer omkring, även den en kulturprodukt, och
ännu vid slutet av medeltiden hade den mindre
utsträckning än senare. Det var nämligen
betesförhållandena i de gamla byalagen som var förnämsta
orsaken till ljunghedarnas uppkomst. De för byalaget
gemensamma utmarkerna skulle ge sommarbetet åt
kreaturen. För att få detta i tillräcklig mängd brände
man ned skogen, och de ljungmarker som trädde i
skogens ställe vidmakthöll man genom att med ett
mellanrum av 4-6 år bränna av ljungen. På detta sätt
vann man en låg, örtrik ljungmatta, som gav
förträffligt bete.
Då de gemensamma bymarkerna skiftades,
upphörde ljungbränningen nästan helt, och numera är
den förbjuden. Genom Skogssällskapets och
statsmakternas försorg har ljunghedarna flerstädes
förvandlats till skog, och i de södra delarna av Halland,
där bönderna på 1700-talet och i början av 1800-talet
idkade ljungbränning även på åkrarna, har
jordförbättring och moderna jordbruksmetoder mestadels
gjort rent hus med ljungheden.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
