Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hegel, Friedrich — statsförgudningens filosof - Den dialektiska processen - Hegelianerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1580 HEGEL
STATSFORGUDNINGENS FILOSOF
He GEL, Friedrich (1770-1831). Kants
förnufts-kritik bildar grundvalen för den tyska idealismen, som
emellertid snart började gå egna vägar, delvis i
anslutning till äldre inhemska strömningar. Den var
romantikens filosofi, och i förbund med denna drog den
segrande fram genom de flesta av Europas länder och
längre ändå. I Sverige var dess inflytande mycket stort
hela 1800-talet igenom, ibland så gott som
allena-rådande.
Den tyska idealismen uppvisar en lång rad stora
namn, men åtminstone här uppe är det bara tre som
grundligt har inpräntat sig i det allmänna
medvetandet: Fichte, vars viljemystik och tro på jaget som den
enda sanna verkligheten harmonierade med
tidstypiska former av nationalism och personlighetskult,
Schelling, vars panteistiskt färgade världsförklaring
särskilt slog an på de många skönhetsdyrkarna, och
slutligen Hegel, den skarpe logikern som satte ett
urval av tidens bärande idéer i system och därmed vann
det ojämförligt största och långvarigaste inflytandet.
Den dialektiska processen
I början anslöt sig Hegel till den några år yngre
men brådmogne Schelling, vars vittsvävande
mottaglighet för allehanda intryck dock inte kunde
tillfredsställa honom i längden. Hegel var rationalist i den
meningen att han satte förnuftet över allt annat, och
hans idealism bestod just i denna förnuftsdyrkan:
»Vad som är förnuftigt är verkligt, och vad som är
verkligt är också förnuftigt.» Men det absoluta
förnuftet kan inte fatta sig självt: det måste förverkligas
gradvis. Detta sker genom den berömda dialektiska
processen, som består i att tesen slår över i sin
antites eller motsats, varefter de förenas i en syntes som
står över dem båda. Så upprepas processen på nytt
om och omigen, under en utveckling som ständigt
pekar framåt mot det högre. Detta är något helt annat
än det sedermera mycket vanliga
utvecklingstänkande som alltid vill härleda det högre ur det lägre.
Medan man i senare fallet söker ursprunget till ett
filosofiskt system eller en fast rättsordning i
primitiva tvångstankar och fördomar, ser Hegel det
primitiva som ett ofullgånget uttryck för vad framtiden
klart skall uppenbara. Skenbart kan det te sig som
samma sak, men i själva verket är skillnaden stor.
Den som i människoandens högsta skapelser inte ser
något annat än primitiva drifter i falsk förklädnad
måste få en benägenhet att nedvärdera dem, under
det att Hegels tänkande rymmer en fast tillförsikt
som till fullo förklarar dess makt över de
framstegs-troende 1800-talsmänniskorna.
Trots sin kärlek till logiken är Hegel ingalunda
någon klar eller entydig filosof. Delvis beror det på
att han knappast stod någon tysk filosof efter - och
det vill inte säga litet - i konsten att skriva ett
invecklat och besvärligt språk som var lätt att
misstolka och ännu lättare att förlöjliga. Därtill kommer
den oreda som alltid måste uppstå när ett metafysiskt
system skall sammankopplas med praktiska
realiteter. Många av Hegels uttalanden är rent tidsbestämda,
helt naturligt eftersom han under senare delen av
sitt liv närmast kan betraktas som en preussisk
stats-filosnf. Att en sådan skulle kunna undgå att då och
då komma i konflikt med sig själv och förbrylla sina
uttolkare är naturligtvis omöjligt.
Hegelianerna
Så länge han själv levde kunde han något så när
hålla samman sina skaror, och han fick sluta sina
dagar som tämligen obestridd envåldshärskare inom
den tyska filosofin. Men så snart han var borta sprack
sammanhållningen sönder. Satsen att det verkliga var
detsamma som det förnuftiga kunde tolkas på två
sätt. Antingen är allt bra som det är, eller också blir
allt bra som det blir. Styrkt av sin makt tycks Hegel
ha varit böjd för att anse sitt eget system som
filosofins fulländning och den preussiska staten som
rättsordningens. Detta är ju klar konservatism, och
vid den höll många av hans lärjungar fast, både inom
och utom Tyskland.
Men andra hegelianer följde med sin tid och
stödde sig också härvidlag på sin mästare: förnuftet
förverkligar sig i historien, alltså är allt som sker
förnuftigt. Under det fältropet tågade
vänsterhegelia-nerna fram, antingen de var liberala teologer,
profithungriga borgare eller revolutionärer av
socialdemokratiskt eller kommunistiskt snitt. Av den största
historiska betydelsen blev att Marx från Hegel ärvde
sin dialektiska syn på utvecklingen och sin trots all
religionsfientlighet fasta tro på förnuftet i historien.
Hegels åsikt att staten är rättens högsta
förverkligande, varigenom den enskilde blir praktiskt taget
rättslös gentemot staten, har visserligen urgamla anor
och kan betraktas som en begriplig reaktion mot
romantikernas och anarkisternas verklighetsfrämmande
individualism. Men det blev en farlig åsikt i händerna
på sådana hänsynslösa revolutionärer som
nationalsocialister och bolsjeviker. För åtskilligt i deras
framfart har Hegel fått skulden, men han bör kanske
snarare betraktas som ett av de många exemplen på hur
orättvist det är att göra en tänkare ansvarig för vad
politiker och propagandamakare tar sig till med hans
läror sedan han väl är död och ur stånd att
försvara sig.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
