Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heidenstam, Verner von — från Olshammar till Övralid - Nittiotalets inbrott - Patriarken på Övralid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1582 HEIDENSTAM
Originalmanuskriptet till Heidenstams bekanta dikt »Jag längtar hem sen åtta långa år».
Den kaotiska men fängslande bekännelseboken
Hans Alienus (1892) blev visserligen ingen större
framgång, men med berättelserna i Karolinerna
(1897-98), med diktcykeln Ett folk (1899), med den
historiska romanen F olkungaträdet (1905-07) och med
läseboken Svenskarna och deras hövdingar (1908-10)
kom Heidenstam nära den ställning av
nationaldik-tare som han avundats Runeberg och Björnson och
som han medvetet och energiskt sökte uppnå.
Karolinerna, detta färgrika novellepos om Karl XII
och hans män, blev den bok med vilken Heidenstam
egentligen slog igenom som författare hos en större
läsekrets. Den traditionella dyrkan av hjältekonungen
gav han dock en ny och paradoxal prägel. Det är som
den svenska fattigdomens och den svenska
offerviljans representant Karl XII förhärligas, och än mer
hans folk. Heidenstam inspirerades av det tragiska i
den svenska stormaktens undergång liksom också av
Karl XH:s ensamma och oåtkomliga hjälteskepnad.
Han fann hos honom den geniets tragik som han flera
gånger skulle återkomma till i sina verk, framför allt
i den stora romanen Heliga Birgittas pilgrimsfärd
(1901), ett av hans mest personliga verk.
Heidenstam kunde göra det förflutna levande för
sig själv och för andra blott om han återfann sig själv
i det, förvandlade det till sitt språkrör. Inte heller var
han någon fullt ursprunglig, levande och rörlig
berättare. Därför hör Folkungaträdet och Svenskarna
och deras hövdingar knappast längre till den levande
delen av hans författarskap, medan Ett folk, närmast
då den del av diktcykeln som heter Sverige, ger ett
fulltonigt intryck åt hans egenartade patriotism.
Heidenstams mycket egocentriska, mycket
aristokratiska konstnärs- och enstöringsnatur lämpade sig
likväl i grunden ej för den roll han ville spela. Han
kunde skapa praktfull nationell lyrik och retorik, men
han kunde inte nå en djupare kontakt med sitt folk
utan isolerades alltmer. En tidig senilitet gjorde sitt
till.
Heidenstams sista stora verk, Nya dikter (1915),
betecknar en höjdpunkt i svensk lyrik. De korta,
strama, underbart enkla och genomskinliga dikter
som utgör bokens kärna uttrycker en åldrings
resignation och visdom liksom även en åldrings dödsskräck
och ensamhetskänsla. Det är en mycket ensam och
trött man som talar i dem. Han har inte förlorat sin
tro på människan och livet, men själv står han vid
sidan av det liv som han en gång ville forma och leda.
Patriarken på Övralid
Efter Nya dikter skapade Heidenstam intet mera
av betydelse med undantag för När kastanjerna
blommade och en del aforismer. 1912 hade han efterträtt
sin gamle fiende C. D. af Wirsén i Svenska akademien,
och 1916 fick han nobelpriset i litteratur. Han hade
blivit en klassiker, och till Övralid, där han slagit sig
till ro efter växlande öden, vallfärdade många
beundrare, hyllande honom som den svenska litteraturens
patriark.
BILDSKÄRAREN
Ur svunna dagars grav,
ur årens mörka klyfta
jag hör, när kvällen somnar av,
ett ensamt hjärta snyfta.
Mitt eget hjärtas röst,
vill du med drömmar skrämma ?
Du ropar ur mitt bröst
och dock med fjärran stämma.
Jag snidar på en bild
av andras bragd och smärta.
Sjunk, tysta afton, klar och mild,
och väck mig inte, hjärta!
Ur Nya dikter.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
