Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärne, Harald — lärd historiker — fjärrskådande politiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJÄRNE 1631
Harald Hjärne.
LÄRD HISTORIKER —
FJÄRRSKÅDANDE POLITIKER
Hjärne,Harald (1848-1922). Då Harald Hjärne
1889 tillträdde den ordinarie professuren i historia
vid Uppsala universitet, inleddes den otvivelaktigt
mest framgångsrika och fruktbärande akademiska
lä-rarverksamhet som förekommit i vårt land sedan
Gei-jers dagar. Vid Hjämes föreläsningar var lärosalen
fylld av intensivt lyssnande åhörare. Han fängslade
genom sin originella personlighet, sin ståtliga gestalt
och sin djupa, malmrika stämma; han imponerade
genom framställningens lärdom och djup, vida vyer
och storartade överblickar.
Hjärne var nog den mest mångsidige historiker vårt
land ägt. Hans studier och författarskap omfattade
Huruvida det kommande tjugonde
århundradet får skåda en utveckling som mildrar de
nationella lidelsernas motsatser, är i denna
stund synnerligen ovisst. Det är minst lika
sannolikt, att nationalismen i sin sammanflätning
med andra äldre och nyare omstörtningsmakter
samlar sina yttersta krafter till katastrofer i
samma stil som trettioåriga kriget och franska
revolutionen.
Harald Hjärne i Sv. Dagbl. 31 dec. 1899.
så gott som alla tidsskeden och sträckte sig över de
flesta länders och folks historia. Vår äldre
samhällsförfattning behandlade han t. ex. i avhandlingen
Skandinavisk historia. Han skrev flera epokgörande
arbeten på Karl XII-forskningens område, bl. a. Karl
XII. Omstörtningen i Östeuropa 1697-1703, vari han
gett oss en ny och positiv bild av hjältekonungen som
försvararen av den svenska stormaktens bestånd. I
bl. a. Från Moskva till Petersburg. Rysslands
omdaning och Revolutionen och Napoleon har han
penetrerat östeuropeiska respektive centralt allmänhistoriska
problem. Framför allt var Fljärne den historiske
tänkaren och idéspridaren. Kritik och sanningskärlek
var ledstjärnorna i hans historiska forskning och
uppfattning. Han hyste ingen respekt för en mening blott
därför att den var gammal och hade upprepats av den
ene sagesmannen efter den andre. Mer än någon insåg
han det växlande och relativa i alla historiska
åskådningssätt. I själva verket bestod hans verksamhet som
historiker till stor del i att han bekämpade gamla
vedertagna meningar och ensidiga och ytliga
värdesättningar av historiska personer och företeelser. All
män-niskoförgudning var honom emot. Varken
»Napoleon-legenden» eller »Bismarckkulten» fann nåd inför hans
ögon.
Men Hjärnes inflytande sträckte sig också utanför
universitetet och de lärdas krets. Genom talrika
artiklar i tidningar och tidskrifter framträdde han
under många år för den svenska allmänheten och
utövade ett betydelsefullt inflytande på dess historiska
och politiska åsiktsbildning. En del av sina artiklar
och föreläsningar samlade han i bokform, t. ex.
Blandade spörsmål (1903), varifrån vidstående citat är
hämtat, Östanifrån (1905) och Svenskt och
främmande (1908).
För Hjärne var sammanhanget mellan historia och
politik alltid levande. En historiker måste ha ett
politiskt sinne - »en opolitisk historiker är ett oting».
Under tolv år var Fljärne ledamot av riksdagen, därav
halva tiden i Andra kammaren (1902-08) och halva
tiden i Första (1912-18). Sin märkligaste insats
gjorde han här under unionskrisen 1905; man kan
säga, att det egentligen var han som utformade det
svenska programmet för konfliktens avveckling.
Ibland formade sig Hjärnes utsagor omedvetet till
spådomar, som på ett märkligt sätt gick i uppfyllelse.
Många år före första världskriget uttalade han sin oro
för ett kommande krig mellan den germanska världens
största stater, England och Tyskland, och han anade
årtionden före själva händelsen, att en nordamerikansk
president en dag skulle uppträda som fredsstiftare på
Europas mark. I fosterländskt sinnelag, i känslan av
ansvar inför gångna och ofödda släkten låg Hjämes
idealitet, och den grundade sig ytterst på en djup
religiositet, om vilken han någon gång gav gripande
vittnesbörd.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
