Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Horn — en svensk-finsk stormannaätt - Sveriges störste sjöhjälte - Obestridd herre i Östersjön - En general från trettioåriga kriget - Karl XII:s förtrogne — frihetstidens förste statsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I654 HORN ______________________________________________________________
EN SVENSK-FINSK STORMANNAÄTT
Frejdade krigare, plikttrogna ämbetsmän och framgångsrika politiker
HoRN är namnet på en svensk-finsk adlig ätt, som
satt djupa spår i Sveriges historia. Släkten, som för
ett dryckeshorn i sitt vapen, kommer från Finland,
där stamgodsen Åminne och Kankas var belägna.
Sveriges störste sjöhjälte
Klas Kristersson Horn (1517-66). År 1563
utbröt det s. k. sjuårskriget mellan Sverige på den ena,
Danmark och Lübeck på den andra sidan. Till lands
sökte parterna överträffa varandra i fruktansvärda
härjningar, men de avgörande händelserna inträffade
på sjön. De första åren förde Jakob Bagge med all
heder den svenska flottan, men i maj 1564 flög hans
stolta amiralsskepp Makalös i luften, och den gamle
amiralen blev dansk fånge.
I detta svåra läge kallade Erik XIV sin
»krigsöverste» Klas Horn till »överste amiral». Horn hade redan
under Gustav Vasas ryska krig visat sin duglighet
som lantkrigare, och som ledare av beskickningen till
Reval hade han varit med om att grundlägga det
svenska Östersjöväldet. På sommaren 1564 förde Horn
befälet över krigsfolket i Småland. Den 12 aug. klättrade
den nye överste amiralen uppför fallrepstrappan till
sitt chefsfartyg Elefanten (i Kalmarsund), och redan
siktade utkiken den överlägsna danska huvudflottan.
Knappa två dagar därefter levererade Horn batalj och
vann en lysande seger.
Obestridd herre i Östersjön
Under vintern var Klas Horn åter i land och förde
arméer, men när det började våras, löpte han ut från
Stockholm med en uppriggad och förstärkt flotta på
48 skepp. Både danskar och lübeckare fick länsa
undan, och en vacker dag ankrade Klas Horn vid Dragör
utanför Köpenhamn och roade sig med att ta upp
Öre-sundstullen. Hans mål var dock att krossa de fientliga
flottorna, och efter flera sammanstötningar fick han
möta den förenade dansk-lübska flottan mellan
Bornholm och Rügen. Slaget 7 juli 1565 blev en av de
väldigaste sjödrabbningar som ägt rum i Östersjön och
slutade med seger för den svenska flottan. Härefter
återvände Horn till Stockholm, där han höll ett
triumfatoriskt intåg. I hans följe befann sig bl. a. den danske
överamiralen Rud, som Horn, enligt vad som
berättas, fick skydda mot kung Eriks vredesutbrott.
Efter sina stora sjösegrar på sommaren 1565 var
Horn obestridd herre i Östersjön. Till olycka för kung
Erik och Sveriges rike rycktes den store sjöhjälten
plötsligt bort av pesten under ett krigsföretag i land
på hösten 1566.
En general från trettioåriga kriget
Gustaf Horn (1592-1657), greve av Björneborg,
intar vid sidan av Banér och Torstensson främsta
platsen bland Gustav II Adolfs generaler. I slaget vid
Brei-tenfeld förde han befälet över den vänstra flygeln,
som råkade i en fruktansvärd situation, då sachsarna
vid sin flykt lämnade hela flanken öppen. Med
orubblig fasthet och lysande skicklighet lyckades Horn
vända sin front och uppehålla en mångdubbel övermakt,
tills konungen själv hunnit till undsättning.
Efter Gustav Adolfs död kommenderade Horn en
självständig kår, men 1634 tvangs han av
omständigheterna att samverka med den tappre men
obetänksamme hertig Bernhard av Weimar. Då de kejserliga
belägrade staden Nördlingen, ville hertigen genast gå
till anfall mot den överlägsne fiendens
förskansning-ar, och Horn, som manade till försiktighet, blev
beskylld för feghet. Bataljen kom till stånd, och »de
oövervinneliga» led sitt första nederlag. Hertigens
ryttarskaror flydde i panik och stormade in bland Horns
fotfolk, som sökte hålla stånd i det längsta. Den
svenske fältmarskalken, som med sedvanlig kallblodighet
värjde sig till det yttersta, blev till sist övermannad,
medan den flyende hertigen för sent ångrade sin
dårskap och kallade Horn en vis man.
Efter åtta års fångenskap återvände Gustaf Horn till
Sverige och blev här anförtrodd många viktiga
uppgifter. Under kriget mot Danmark 1643-45 erövrade
han större delen av Skåne, och sedermera verkade han
som generalguvernör i Livland, president i
krigskollegium och riksmarsk oförtrutet på den svenska
stormaktens uppbyggnad.
Karl XII:s förtrogne — frihetstidens förste statsman
Arvid Bernhard Horn (1664-1742), krigare och
statsman. När »riksänkedrottningen» Hedvig
Eleonora en dag på nyåret 1696 skulle åka nedför
slottsbacken i Uppsala, råkade hästarna i sken, och den
tunga karossen störtade med vild fart utför den
branta sluttningen. Då kastar sig en ryttare i vägen,
hästarna tumlar om varandra, men den vådliga
framfarten hejdas. Räddaren var en ung officer vid namn
Arvid Horn, som efter denna bragd blev utnämnd till
kaptenlöjtnant vid den berömda drabantkåren. I sin
nya ställning kom han att tillhöra den unge Karl XII :s
närmaste omgivning och han vann dennes bevågenhet
genom sina överdådiga bravader och sitt alltid glada
humör.
Efter det stora krigets utbrott förde Horn med
bravur sina drabanter i slagen vid Narva, Duna och
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
