Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Horn — en svensk-finsk stormannaätt - Karl XII:s förtrogne — frihetstidens förste statsman - »I har blivit ett huvud högre» - Åter i gunst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HORN 1655
Klissow och befordrades till generallöjtnant. Ar 1704
sände Karl XII honom till Warszawa för att förmå
polska riksdagen att avsätta kung August och välja
kung Karls skyddsling Stanislaus.
»I har blivit ett huvud högre»
Sedan konungen fått upp ögonen för Horns politiska
duglighet, skickade han hem honom till Sverige för
att sätta fart på styrelsen där. De första åren behöll
Horn kung Karls gunst och blev 1710 kanslipresident
och rådsregeringens ledande kraft. Men under
kungens långa vistelse i Turkiet tog Horn intryck av
stämningen inom rådskretsarna i Stockholm och började
hysa tvivel om riktigheten av konungens politik. Karl
XII gjorde å sin sida kanslipresidenten ansvarig för
att de kungliga befallningarna inte utfördes med
önskvärd snabbhet. När kung Karl till sist vände hem igen
1715 och möttes av Horn i Lund, lär han ha mönstrat
den forne vapenbrodern från topp till tå och anmärkt:
»Grev Arvid, I har blivit ett huvud högre, sedan jag
såg er sist.» Horn fick därefter inta en ganska
undanskymd ställning.
Åter i gunst
Men efter Karl XH:s död kom Arvid Horn åter i
förgrunden och fick i nära tjugo år stå i spetsen för
rikets styrelse. När han 1720 tog itu med den svåra
uppgiften att skaffa landet fred och bota de värsta
revorna efter den hårda kampen, fanns det inte mycket
kvar som påminde om den oförvägne drabanten.
Utmärkande för Horns statskonst var en långt driven
försiktighet och klok anpassning efter rådande
förhållanden. I den yttre politiken sökte han ständigt
bevara freden genom att balansera mellan olika makter
och han drog därvid nytta av den storpolitiska
motsättningen mellan England, Frankrike och Ryssland.
I den inre styrelsen ville han enligt egen utsago
finna medelvägen mellan envälde och självsvåld. Av
största betydelse blev hans insatser på näringslivets
olika områden. Jordbruk och handel, bergshantering
och industri fick i honom en varm tillskyndare och
gick under hans ledning en kraftig utveckling till
mötes.
Länge hade han framgång i sina strävanden, och
landet hämtade sig förvånansvärt raskt efter de svåra
prövningarna. Men på 1730-talet blev motståndet mot
Horns »gammalmanspolitik» allt starkare. Ett
mäktigt parti arbetade målmedvetet på förbund med
Frankrike och krig mot Ryssland för att återta de
förlorade provinserna. I slutet av 1738 igångsatte Horns
motståndare, de s. k. hattarna, ett samlat anlopp mot
den nu 74-årige kanslipresidenten, och Horn fann sig
till sist tvungen att vika för stormen. Själv hugnades
han med många ärebetygelser, som segrarna gärna
kostade på sig, men hans anhängare, de s. k. mössorna,
utstöttes ur rådet.
Gustaf Horn.
Arvid Horn.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
