Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Härnösand — ett norrländskt kulturcentrum - Hästen — stäppens son som människans tjänare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄSTEN 1689
ETT NORRLÄNDSKT KULTURCENTRUM
HÄRNÖSAND är beläget vid inloppet till
Ångermanälvens mynningsvik. Dess huvuddel ligger på
insidan av Härnön, där en väl skyddad hamn bildas av
sundet mellan ön och fastlandet. Redan tidigt
uppstod på Härnön en viktig handelsplats, där man vet,
att sedan 1461 marknader hölls vid korsmässan (14
sept.). Liksom Hudiksvall tillkom Härnösand som ett
led i Vasakonungarnas kamp mot handeln på
landsbygden. Är 1585 kom ett påbud av Johan III, att
landsköpmän och hantverkare i Ångermanland skulle
flytta till Härnön och anlägga en stad vid den gamla
marknadsplatsen. Under Karl IX:s tid hade staden
en vidsträckt seglationsrätt, som dock väsentligt
inskränktes genom det bottniska handelstvånget 1636
(jfr Gävle). I slutet av 1600-talet torde orten ha
varit föga mer än ett fiskeläge. Stora eldsvådor gick
illa åt bebyggelsen 1710 och 1714, och 28 maj 1721
fick stadsborna besök av den ryska flotta som
härjade norrlandskusten. En ny tid randades för staden
först när bottniska handelstvånget upphävdes 1765,
men trots en i och för sig aktningsvärd utveckling
måste staden vid den norrländska träindustrins
upp-blomstring i mitten av 1800-talet se sig distanserad
av det närbelägna Sundsvall.
Härnösand blev redan 1647 säte för en
superintendent och 1772 biskopssäte.
Sedan år 1778 är Härnösand också residensstad för
Västernorrlands län (liksom det tidigare var
1646-54). 1893 fiek staden genom järnvägslinjen
Långsele-Härnösand anknytning till statsbanenätet och 1927
Ett parti av Härnösand med utsikt över Ängermanälven.
blev den slutstation vid den då fullbordade
Ostkustbanan. Det 1650 inrättade gymnasiet var i två
århundraden det enda inom stiftet, och Härnösand
hävdar alltjämt genom sina många bildningsinstitutioner
en rangplats som norrländsk skolstad. I ett stort
anlagt friluftsmuseum på Murberget har Föreningen för
norrländsk hembygdsvård samlat ett mycket stort
antal kulturhistoriskt värdefulla byggnader m. m. från
skilda delar av Norrland.
Folkmängd: År 1700 omkr. 900 inv., 1800: 1 764,
1900: 7890, 1 jan. 1930: 11 787 (stor inkorporering
I922), J952: 15 374 inv-
STÄPPENS SON SOM MÄNNISKANS TJÄNARE
Hästen har ursprungligen funnits vild i Europa
och mellersta Asien. Nu är dessa vilda hästar så gott
som fullständigt utrotade. Endast en liten rest, den
mongoliska vildhästen eller przewalskihästen, finns
möjligen kvar på de dsjungariska stäpperna i
Centralasien, men är i så fall säkert uppblandad med
förvildade tamhästar. Ännu så sent som vid mitten av
1800-talet fanns dock vildhästar, de s. k. tarpanerna
i Sydryssland. I och med den ryska stäppens
uppodling blev emellertid tarpanerna besvärliga för
jordbruket och utsattes för en hänsynslös förföljelse. Den
sista tarpanen dödades 1880.
Under stenåldern var vildhästen ett begärligt
villebråd. Man har funnit bilder av hästar ingraverade på
klippväggar i sydvästra Europa, och man har vidare
funnit massor av hästben bevarade på sådant sätt,
att de måste utgöra måltidsrester från stenåldern.
Hur hästen tämjdes har man inte kommit till
klarhet om. Man förmodar emellertid, att tamhästen
härstammar från två numera utdöda vildhästar, en från
västra Asien och en från Europa. Inte heller vet man
något bestämt om orsaken till tämjandet.
Hästen har väl utvecklade sinnen, anpassade för
det liv han en gång fört i frihet. Han har inte endast
god luktförmåga utan även utmärkt hörsel och
känsel. Synen är kanske minst väl utvecklad, men i mörker
ser dessa djur dock betydligt bättre än människan, och
de har en utomordentligt skarp uppfattning av
föremål i rörelse, och framför allt av sådana som befinner
sig på marken, vilket har varit av betydelse för dem
när det gällt att upptäcka i gräset lurande rovdjur.
På grund av det instinktbundna i dessa reaktioner
skyggar hästarna lätt för alla ovana föremål vid
vägen, om det också bara är en vinddriven pappersbit.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
