Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hästen — stäppens son som människans tjänare - Varmblod och kallblod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1690 HÄSTEN________________________________________________________________________________
Varmblod och kallblod
Hästarna kallas varm- eller kallblodiga alltefter sitt
temperament, sin rörlighet osv. De varmblodiga
hästarna brukar man dela upp i fullblod och halvblod.
Med halvblod menar man varje häst eller hästras, som
står mellan fullblodet och kallblodet.
Det finns bara tre fullblodsraser i världen, nämligen
den arabiska, den engelska och den angloarabiska
fullblodshästen. De varmblodiga hästarna anses leda
sitt ursprung från tarpanen. Från denna kan man
härleda den i forna tider så berömda assyriska hästen,
vilken i sin tur sannolikt utgör stamformen för den
arabiska och andra till den orientaliska rasgruppen
hörande hästar. Den engelska fullblodshästen har
ursprungligen uppstått genom korsning mellan
arabiska hingstar och engelska lantston. Stamboken för
engelska fullblodet är den äldsta i världen; den
upp-lades redan år 1791. Inom aveln med denna ras har
man lagt stor vikt vid djurens prestationer på
kapp-löpningsbanorna. Den engelska fullblodshästen har
haft ett dominerande inflytande vid utvecklingen av
nutida halvblodsraser i Europa. Halvblodsrasema är
lämpligast som rid- och vagnshästar (t. ex.
hackney-raser, anglonormandiska, hannoveranska,
ostpreussiska och oldenburgska raserna).
De kallblodiga raserna härstammar från den
europeiska skogshästen. Bland nutida raser torde
pinz-gauerrasen vara den som mest påminner om den vilda
stamformen. Bland de kallblodiga raserna, som är
utmärkta arbetshästar, må särskilt nämnas
ardenner-hästen eller den belgiska hästen, clydesdale- [-[klaj’ds-dejl],-] {+[klaj’ds-
dejl],+} shire- [sjajza] och percheronrasema [-sjeråns’].
Hästar, som är mindre än 147 cm över manken,
brukar man kalla ponnies. På Gotland finns Sveriges enda
något så när oblandade inhemska hästras,
gotlands-russ, med en mankhöjd av endast 110-130 cm. Den
stambokföres som varmblodsras.
Översta bilden visar den vilda mongolhästen, przewalskihästen.
— I mitten ser vi olika stadier i hästhovens utveckling. Från
höger till vänster: frambenet (handen) av Eohippus med tre av
de fyra »fingrarna» synliga (g:e, 4:e och 3:e). Mesohippus, vars 5:e
finger reducerats till en liten benbit. Merichippus med början till
reducering av 4:e fingret, medan 3:e, mittfingret, tilltagit i
styrka och storlek. Slutligen framben av nutida häst: stor hov
på mittfingret, 5:e och i:a fingrarna helt försvunna, av 2:a och
5:e fingret återstår blott obetydliga rester av mellanhandsben.
— Bilden nederst visar fem stadier av den nutida hästens
embryonalutveckling, som åskådliggör hela släktets utveckling.
A. Fotskelett av sex veckor gammalt hästembryo med tre
välutvecklade tår. B. Fot av åtta veckors embryo; sidotårna har
redan starkt reducerats i förhållande till mittån. Hoven är
under utveckling. C. Hos ett fyra månader gammalt embryo är
sidotårna starkt tillbakabildade. D. Starkt förstorad detalj av
C: ändpartiet av sidotån, som är utrustad med rudimentär hov.
E. Ändan av sidotå vid födelsen. De olika benen kan ännu
skiljas, hos den vuxne hästen är de fast sammanväxta.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
