Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hästen — stäppens son som människans tjänare - Hästaveln i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄSTEN 1691
Hästaveln i Sverige
Jämfört med kallblodsaveln intar varmblodsaveln i
Sverige en mycket obetydlig plats. Staten har
emellertid intresse av att den upprätthålles i så stor
utsträckning, att arméns behov av hästar (s. k.
remon-ter) helt kan täckas. För att främja varmblodsaveln
har staten upprättat hingstdepåer på Flyinge i Skåne
och på Strömsholm i Västmanland. Från dessa
utplaceras hingstar under betäckningstiden hos
jordbrukare i bygderna. På Flyinge finns också ett stuteri,
dvs. man håller där även moderston.
Av de kallblodiga raserna är det nästan uteslutande
ardennern och den nordsvenska hästen som används
i Sverige. Den förra infördes på 1870-talet och har
sedan dess blivit så allmän, att den nu är den helt
dominerande arbetshästen i södra och mellersta
Sveriges jordbruksbygder. Ardennern är en stor, stark
och mycket kraftigt byggd häst, varför den har varit
särskilt uppskattad av jordbrukarna på
slättbygdernas styva, svårbrukade lerjordar. Genom att
traktorerna numera övertagit det tyngsta dragarbetet i
jordbruket, går utvecklingen dock mot lättare hästar.
Importen av belgiska hingstar är numera obetydlig, men
genom ett målmedvetet avelsarbete med de
svenskfödda djuren har en svensk ardennertyp uppkommit,
som bättre än den belgiska lämpar sig för våra
förhållanden.
Aveln av ardennerhästar står särskilt högt i
Skaraborgs, Malmöhus och Hallands län. Staten har inga
stuterier för denna ras, men det har upprättats många
förnämliga privata, Blomberg, Faleberg, Bjärtorp,
Brosjödal m. fl.
För den inhemska lanthästen, som i skilda delar av
Sverige hade olika namn (dala-, jämtlands-,
hälsingehästen etc.), infördes på 1890-talet benämningen
nordsvensk häst, samtidigt som ett planmässigt
avelsarbete började för att förbättra denna hästtyp och
förhindra uppblandning med utländska raser. Den
nordsvenska hästen är av medelstorlek. Den är
livligare, mera härdig och lättfödd än ardennerhästen
och har större förmåga än denna att ta sig fram i
olän-dig terräng. Därför är den mycket lämplig för
skogs-körslor men kan även med fördel användas i
jordbruket, åtminstone där jorden inte är alltför tung.
Denna inhemska hästras är förhärskande i hela
Norrland, Dalarna och Värmland samt i stora delar av det
övriga landets skogsbygder.
Antalet hästar i Sverige har minskat starkt. År
1919 hade vi 716000, 1937: 633000, 1949: 465000
och 1952: 325 000 hästar. Sedan 1944 har antalet
hästar således minskat med över 36 %. Minskningen av
föl och unghästar har under samma tid varit ännu
större, nämligen mer än 70 %. Med en sådan
utveckling kommer hästbeståndet att sjunka mycket raskare
i fortsättningen, och den tid då hästantalet är nere i
250 000 synes inte vara alltför avlägsen.
Engelskt fullblod.
Nordsvensk häst.
Ardenner.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
