Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indoeuropeiska språk — vår egen språkgrupp - Indoeuropeisk jämförande språkforskning - Det äldsta indoeuropeiska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 742 INDOEUROPEISKA SPRÅK _______________________________________________________________
VÅR EGEN SPRÅKGRUPP
INDOEUROPEISKA SPRÅK. Om man läser en
dansk eller norsk roman på originalspråket, ser
man genast, att nästan alla ord är mycket lika de
motsvarande svenska, har t. o. m. alldeles samma form.
Detta beror på att dessa tre språk, som vi kallar
nordiska eller skandinaviska, är mycket nära besläktade.
För ungefär tusen år sedan talades i Skandinavien ett
i stort sett enhetligt språk, och de olikheter som
sedan uppstått har framkommit genom att varierande
dialekter blivit förhärskande i Skandinaviens olika
delar. Tar man en tysk, engelsk eller holländsk text
och jämför den med vårt eget språk, finner man
också där ett stort antal ord, som man tror sig kunna
översätta utan särskilda förkunskaper. T. o. m. ord
som är helt lika de svenska är inte ovanliga. Dessa
språk hör till samma familj som de nordiska
språken, nämligen den germanska. För mer än två tusen
år sedan talades endast ett gemensamt språk av
förfäderna till nutidens skandinaver, tyskar, holländare
och engelsmän. Man kan slutligen i t. ex. en fransk,
rysk, latinsk, grekisk eller indisk text hitta ett och
annat ord som är misstänkt likt ett svenskt eller
åtminstone germanskt ord. Så heter t. ex. det sv. fader
på tyska Vater [fa’tar], på engelska father [fa’Öa],
på latin pafer, på grekiska pate’r och på indiernas
gamla språk, sanskrit, pitdr. Eller man kan t. ex.
jämföra sv. mjölk med ryska moloko [malakå’], sv. veta
med det fornindiska veda, bekant från de gamla
Veda-hymnerna.
Indoeuropeisk jämförande språkforskning
Redan lekmannen kan alltså observera vissa
överensstämmelser inom ett mycket stort antal
europeiska och asiatiska språk. Dylika iakttagelser har givit
upphov till en hel vetenskap, som kallas
indoeuropeisk jämförande språkforskning. Termen
indoeuropeisk betyder helt enkelt, att de hithörande språken
talas huvudsakligen i Indien och Europa. Forskarna
har klarlagt inte bara, att dessa språk är besläktade
och kan föras tillbaka till ett enda språk långt borta i
den grå forntiden, utan även att de olika
indoeuro-peiska språken kan uppdelas i bestämda
grupper, där ett visst språkljud hos en grupp alltid
motsvaras av ett bestämt ljud inom en annan. Det
arbete som utförts har också varit av stor betydelse
för antropologi och kulturhistoria, dvs. för
forskningar rörande de folk som talar de indoeuropeiska
språken.
Tysken Fr. v. Schlegels verk om indiernas språk
och gamla litteratur, 1808, var ett pionjärarbete.
Verkligt fullbildad blev emellertid den indoeuropeiska
språkforskningen först genom Jakob Grimm, Rasmus
Rask och framför allt Franz Bopp, vars stora
jämförande grammatik kom ut 1833-52.
Var det indoeuropeiska urhemmet legat är en alltjämt
obesvarad fråga
Varifrån härstammade nu det folk som först talade
det indoeuropeiska urspråket? För forskaren har
denna fråga varit oerhört lockande. Här hade man
kanske att söka själva upphovet till vår
västerländska kultur. Det skulle här föra alldeles för långt att
ens antyda de resultat av vitt skilda slag som under
de senaste hundra åren sett dagens ljus.
Beundransvärda är i synnerhet de undersökningar i vilka man
jämfört ordförrådet i det gemensamma
indoeuropeiska urspråket med vissa geografiska och biologiska
förhållanden. Så finns t. ex. i alla de indoeuropeiska
språken en ordstam, som är besläktad med sv. ’is’ och
detta även hos de sydliga indiska folk som aldrig sett
vatten frysa. Man kan då anse, att dessa folk
invandrat från norr. Orden för trädslagen björk och bok är
också gemensamma för de indoeuropeiska folken, och
vissa forskare har därför ansett, att det
indoeuropeiska urhemmet måste ha legat inom ett område där
bok och björk växer bredvid varandra, ett
jämförelsevis smalt bälte tvärs över Europa. På liknande sätt
har man försökt bestämma gränserna för det tänkta
urhemmet. Stora svårigheter föreligger emellertid.
Det är t. ex. omöjligt att säkert veta, om ordet björk
i sina tidigare former alltid betecknat samma
trädslag som nu. Vidare kan björken ha haft ett helt annat
utbredningsområde än nu, och slutligen kan det
tänkas, att ett ej indoeuropeiskt folk i ganska sen tid
lånat ordet till de indoeuropeiska språken.
Åtskilliga uppfattningar finns ännu om var
urhemmet kan ha legat, och i synnerhet tre är mera allmänt
omfattade: 1) i Asien, 2) i Sydryssland, 3) vid
Östersjöns sydöstra kust. Om det någonsin skall lyckas
vetenskapen att helt besvara urhemsfrågan är ovisst.
Det kan i detta sammanhang påpekas, att de folk som
nu talar indoeuropeiska språk ingalunda fördenskull
måste anses vara av ursprungligen samma ras.
Tvärtom talar starka skäl för att mycket olika raselement
antagit ett gemensamt språk. Sammanblandningen av
begreppen språk och ras har tidigare varit allmän och
givit upphov till allehanda mindre välgrundade
spekulationer.
Det äldsta indoeuropeiska språket
Av det äldsta indoeuropeiska språket, som av
vetenskapsmännen kallas urindoeuropeiska, återstår ej ett
enda ord. Däremot har man med stor noggrannhet
kunnat konstruera en mängd ord i urindoeuropeisk
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
