Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indoeuropeiska språk — vår egen språkgrupp - Det äldsta indoeuropeiska språket - Från veda och sanskrit till de germanska språken - Grekiska dialekter - Den keltiska språkfamiljen - Den germanska språkfamiljen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
form, och vi kan därför göra oss en ganska god
föreställning om denna språkens urmoder. När detta språk
talades är naturligtvis mycket svårt att bestämma,
men så mycket är säkert, att det måste ha varit
åtskilliga årtusenden före vår tideräknings början.
Redan språket i de äldsta indiska texterna, de ovan
omtalade Vedahymnerna från tiden före 1500 f. Kr.,
visar sig nämligen tillhöra en i vissa avseenden
avgränsad dialektgrupp, de s. k. satemspråken, så benämnda
efter ordet för »hundra» i avestiskan, satem. I denna
grupp motsvaras nämligen ett visst slags
indoeuro-peiskt A-ljud av 5- eller sj-ljud, under det att den
andra stora gruppen kentumspråken (efter latinets
centum, »hundra») här ursprungligen har A-ljud.
Till den förra gruppen hör bl. a. de indoiranska,
ar-meniska, albanska och baltisk-slaviska språken. Den
senare gruppen, kentumspråken, omfattar bl. a.
följande språkfamiljer: den grekiska, den italiska, den
keltiska, den germanska, den tochariska och den
het-titiska.
Från veda och sanskrit till de germanska språken
De indoiranska språken kallas stundom ariska
efter det namn de indoeuropeiska folken i Indien givit
sig själva, arya. Äldst bland dessa språk är
veda-språket, som också är det äldsta belagda
indoeuropeiska språket överhuvudtaget. Ur olika dialekter i
Gangesdalen utvecklade sig småningom ett
gemensamt litteraturspråk, san’skrit, som kan anses vara
färdigbildat omkring 300-talet f. Kr. De nyindiska
språken talas nu av närmare 300 miljoner
människor. Viktigast bland de många språken är hindi och
bengali. Se vidare artikeln Indiens språk.
Äldst bland de iranska språken är den s. k.
aves’ti-skan, på vilket språk Zarathustras heliga skrifter är
avfattade. Nypersiskan använder ett arabiskt alfabet
och är mycket uppblandad med arabiska lånord.
Ar-meniskan bildar en särskild språkfamilj och talas
utom i Armenien även på några ställen i Europa.
Den albanska språkfamiljen omfattar endast
språket i Albanien, som emellertid är mycket starkt
uppblandat med lånord.
Slutligen räknar man till de s. k. satemspråken
också den stora baltisk-slaviska språkgruppen. De
baltiska språken, litauiskan och lettiskan och den
utdöda preussiskan, är ytterst ålderdomliga. De
uppvisar viktiga överensstämmelser med de
slaviska språken men skiljer sig från dem i andra
avseenden.
De slaviska språken har sinsemellan
differentierats tämligen sent och långsamt. De indelas i tre
grupper: syd-, öst- och västslaviska språk. Sydslaviska är
bulgariska, serb okroatisk a och slovenska; östslaviska
är storryska, lillryska (rutenska eller ukrainska)
och vitryska; västslaviska, slutligen, är polska,
tjeckiska med slovakiska, och sorbiska (lausitzisk
ven
__________________ INDOEUROPEISKA SPRÅK I 743
diska). Öst- och sydslaver, utom kroater och
slovener, använder det s. k. kyrilliska (»ryska») alfabetet,
medan de övriga (romerska katoliker) använder det
latinska alfabetet.
Grekiska dialekter
Inom den andra stora indoeuropeiska
språkgruppen är de grekiska dialekterna de äldsta. Redan de
homeriska sångerna från omkr. 800-700 f. Kr. visar
oss ett högt utvecklat kulturspråk. Under den
klassiska forntiden fick grekiskan en ofantlig utbredning,
och genom denna härskarställning har den starkt
påverkat andra språk. Grekiskan fortlever i
nygrekiskan.
De italiska språken visar i historisk tid en
enastående utveckling. Latinet talades från början inom ett
mycket obetydligt område i mellersta Italien. Av
Roms segrande arméer fördes det ut över hela södra
och västra Europa och gav efter romarrikets fall
upphov till de moderna romanska språken bland vilka
märks italienskan, franskan, spanskan, portugisiskan
och rumänskan.
Den keltiska språkfamiljen
Den keltiska språkfamiljen har nu endast kvar en
ringa del av sitt forna utbredningsområde. Vid tiden
för Kristi födelse var kelterna utbredda från
Frankrike och England över Böhmen och Ungern ända bort
till Mindre Asien. Mäktigast var gallerna i Frankrike
och norra Italien. Kelterna underkuvades nästan helt
av romarna och antog latinskt språk. Vad som
återstod har i stor utsträckning germaniserats. I våra
dagar talas keltiska endast i Bretagne, på Irland, där den
keltiska iriskan upplever en renässans, på några
ställen i Skottland och Wales samt på ön Man.
Den germanska språkfamiljen
Om den germanska språkfamiljen har redan talats
i inledningen till denna artikel. Hög- och lågtyskan,
engelskan och holländskan kallar man västgermanska
språk, medan svenskan, norskan, danskan, isländskan
och färöiskan kallas nordgermanska eller nordiska.
Under folkvandringstiden uppträdde kraftiga
germanfolk: goter, longobarder, gepider, vandaler,
burgun-der, som underlade sig hela Västeuropa och utbredde
sina germanska dialekter. Av deras språk återstår nu
endast mindre rester. Dessa folkvandringsspråk
brukar man kalla östgermanska.
Uppfattningen av den urindoeuropeiska
dialektklyvningen i satem- och ken tumspråk som en
skillnad mellan östliga och västliga språk blev allvarligt
rubbad, då man i början av detta århundrade
upptäckte uppteckningar på två dittills okända språk,
het-titiskan i Mindre Asien och tochariskan i Turkestan;
de visade sig vara tydliga kentumspråk trots sina
östliga utbredningsområden.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
